Mattias Larsson skriver en lång krönika i KvP om att Rikard Norling ska få sparken. Mattias verkar ha flera källor och är säker på sin sak: MFF har inte enbart bestämt sig utan även ”flera gånger” träffat en tänk efterträdare.
Mattias tar delvis MFF-ledningens parti och har dammat av ett gammalt Ivo Pekalski-citat om att det i en matchs sista minuter inte hjälpte att flytta upp Pontus Jansson och då låta Ivo bli mittback.
Att det på något sätt skulle spegla Norlings taktiska brister och en misstro mot honom i spelartruppen är bara löjligt Men Mattias måste samtidigt välja sida och eftersom han tänker fortsätta jobba med MFF efter att Norling lämnat så ställer han sig på ledningens sida. Och det enda han har mot Norling är ett gammalt, dåligt, spontant citat. Men så är nu en gång för alla med den malmöitiska sportjournalistiken: antingen är du med eller mot. Och ända sedan Birger Buhre avled har Kvällsposten alltid varit med MFF. Oavsett vad.
Problemet den här gången verkar vara att Norling inte tycker organisationen fungerar optimalt, det är det gamla bråket med sportchefen Per Ågren som bland annat spökar. Organisationen tycker den är bra, den är ju full av gamla MFF-are, så istället för att förbättra organisationen väljer styrelsen att behålla alla gamla kompisar och entlediga den som vill förbättra och tänka nytt.
Det är ett klassikt MFF-misstag och det som skiljer de senaste decenniernas MFF från det som den gamle ”Hövdingen” Eric Persson skapade och lämnade som testamente. Han insåg hur stor inaveln var i början av 70-talet och gjorde rent hus: en 27-årig tränare från England och en bankdirektör som ordförande i ”arbetarklubben”. Så blev också MFF landets mest framgångsrika förening de kommande 15 åren. Sedan blev inaveln alltför stor igen men det såg varken bankdirektören eller hans efterträdare. Eller, de såg det säkert men valde att bevara det gamla istället för att våga tänka nytt.
Då är vi framme i dag: Rikard Norling har varit den bäste tränare MFF haft de senaste 30 åren tillsammans med Tom Prahl och Roy Hodgson. Han har med knappa ekonomiska medel och många oturliga skador ( de blivande landslagsmännen Ivo Pekalski och Jasmin Sudic verkar bli rehabhaverister) förvandlat ett mediokert MFF till ett oerhört lovande lag. Och han har i bister motvind utvecklat talanger till att bli kommande storspelare: Hamad fick sällan speltid hos Roland Nilsson. Hur många hade vågat satsa på Filip Helander förra höstsäsongen. Han har skolat om en bolldivig vänsteryttermittfältare till att vara med i landslagsdiskussioner som högerback ( fast han kan inte spela man-man i straffområdet än…).
Han har lyckats plocka fram det bästa ur Markus Halsti ( som tunnlade Nisse Johansson i söndagskväll vid 18:30-tiden) och han ser till att unga talanger väljer MFF därför att de vet att de kommer utvecklas och få chansen. När Simon Thern får kontrakt med en sydeuropeisk storklubb borde Norling ha 20 procent. Likadant med Hamad, Rantie, Helander och Albornoz.
Att MFF nu bestämt sig för att göra sig av med Rikard Norling är ett stort misstag men samtidigt ett naturligt led i den tradition av malmöitisk självgodhet som hindrat klubben från att bli så stor som dess potential varit de senaste 20 åren.
Lämna ett svar