MFF vs Omvärlden 1: Utl. ex.

Känns väldigt mycket som om striden om Norling är en strid mellan de som vill vårda det malmöitiska arvet och klubbkänslan till förmån för det gränsöverskridande och framgångsbaserade.

Det finns klubbar där det är extra viktigt att man gör så här – Bayern är en sådan framgångsrik förening, Barça en annan. Men den senare valde inte Luis Enrique när man skulle ersätta den intern rekryterade Tito Villanova. Precis som Bayern valde Pep! Hela Bayerns styrelserum är fullt av gamla stjärnor men Bayern har i alla fall inte valt tränare efter deras f d klubbtillhörighet – det hedrar dem. Sedan har de alltid blivit slitningar mellan Familjen Bayern och tränarna men det hör väl till.

Ett spännande exempel är Athletic Bilbao och deras baskiska spelartrupp – de har alltid haft många nydanande , utländska tränare för de inser att det finns en gräns för inaveln. Att det sedan blir konflikter och rubriker hör liksom bara till.

Liverpool är ett väldigt avskräckande exempel i mina ögon. Två av deras absolut värsta tränare, Souness och Daglish var f d stjärnor som man dessutom hade alldeles för mycket tålamod med. Liksom att man försökte rekrytera från ”the Booth Room” trots att det bara förvandlats till en gammal myt.

Visst är kopplingen till klubben och staden viktig men det finns olika möjligheter att vårda det. Att ha varit avlönad av klubben under lång tid och just därför anses vara bättre än de som inte varit det är inte ett sätt att vårda arvet. Jag kan tänka mig att det fanns ånga som ville ha en gammal spelare nu när Man United byter tränare. David Moynes, skotte och katolik och ligans minst brittiske tränare,  var en rationell mellanväg mellan Europa och England.

Det här handlar inte om Per Ågren ( jag kan absolut inte bedöma hans jobb) utan om kulturen i klubben och i styrelserummet. Ibland måste man svälja förtreten och tänka på klubbens framtid, inte på det förflutna.