MFF vs Omvärlden del 2: tränarutbildningen

När det nu återigen stormar kring en tränare, en utsocknes rekryterad redan färdig tränare, och MFF:s ledning undrar jag lite om hur klubben utbildar sina egna tränare och vart de tar vägen? MFF har en policy att före detta spelare blir assisterande tränare och ledare. Det gav kontinuitet och en länk mellan en tränare från en icke MFF-itisk fotbollskultur.

Egon och Harry Jönsson var i decennier det ledet, den kulturbäraren även om de kanske inte var utbildade tränare. Det ställdes dock inte sådana krav på den tiden, varken på lagledare eller assisterande tränare.

Annorlunda idag och jag funderar lite på om MFF inte är kvar på den nivån: att man låter ens gamla hyggliga kompisar och trotjänare får ett välbetalt tränar jobb i MFF istället för att satsa på tränare med andra meriter än A-lagsmatcher i MFF?

För att belysa detta jämför jag MFF med HIF, det är oundvikligt.

Jag använder mig mellan de båda skånska föreningarna. HIF har plockat in unga, lovande tränare och låtit dem förkovra sig innan de släppts i väg och gjort bra ifrån sig. I dagens allsvenska har några av de mest profilerade tränarna i små framgångsrika klubbar gjort ett par år i HIF vilket säkert också betytt mycket för klubbens talanger: Peter Swärdh i Åtvidaberg, Peter Gerhardsson i Häcken och Jörgen Lennartsson i Elfsborg vilket förstås är nåt helt annat än en liten klubb med små resurser – men han gjorde att par år som ungdomstränare i HIF. Conny Karlssons assisterande, den gamle högerbacken vars namn nu undslipper mig, gjorde väl sin största/sämsta prestation genom att sabba MFF guldplaner förra året och han var allsvensk tränare. När ÖIS behöver akut hjälp kallar de in Marcus Lantz – som jag inte är säker på har vad som krävs för att bli en allsvensk tränare men han har i alla elituppdrag.

Per Olsson gjorde visserligen en säsong på bänken i MFF för 30 år sedan men det har knappast påverkat hans ledarskap i nån större omfattning. Jocke Persson gör ett stort jobb i Ängelholm och gjorde visserligen några år i MFF men han är och förblir en genuin nordvästskåning – fast inte direkt HIF:are så att det stänker om det, Persson är och förblir högaborgare.

Jonas Thern tränar karriär har dessvärre inget med MFF att göra. Martin Dahlin, Jens Fjellström  och Roger Ljung hade säkert  blivit framgångsrika tränare men har valt andra karriärer. Så har vi då dem som MFF valt ut och som lyfts upp till viktiga tränaruppdrag som ass eller som ungdomsanvariga.

Leif Engqvist fick sparken i Krubban. Man tillsatte ett tränarpar i IFK Malmö för några år sedan som också entledigades efter att de trots flera MFF-lån tog ned klubben ännu en division. Jörgen Pettersson leder väl Bois ganska hyggligt men det känns inte som om han är en framtida allsvensk tränare. Roland Anderssons allsvenska sejour tillsammans med Thomas Sjöberg blev inte direkt lysande men Rolands karriär som assisterande i landslaget är väl det bästa en f d MFF åstadkommit?

Sedan bör man även nämna målvaktstränare och där har Jonnie Fedel gjort ett bra jobb med både Johan Dahlin och Robin Olsen. Robin hade lätt tagit en plats i startelvan i 4-5 allsvenska lag. Han är den ende riktigt bra reservmålvakten MFF rekryterat de senaste tio åren – där har varit en del spelare som nog inte borde varit där.

Sven Andersson har förutom Pär Hansson fostrat ett par habila Superettanmålvakter. Ungefär lika just där men i övrigt ett stort frågetecken för MFF och de tränare man utbildar.

Jo, jag glömde Folkesson, MFF:s materialare som tyvärr verkar föra ned LB07 ytterligare en division om inte Frida Nordin ändrar på det.  Ja och André Jeglertz var både guldtränare i Umeå och en mindre framgångsrik tränare i Djurgården under några matcher. Danel Nannskog vill bli tränare på riktigt, liksom Patrik Andersson – fast han vill nog hellre bli manager. Det finns ett par hela malöitiska backlinjer från 90-talet som nu drar sig fram som tränare i Division 2 , 3 och så vidare.

Tar gärna emot fler förslag som stärker eller försvagar min teori men slutsatsen är nog ändå ganska klar; MFF som organisation har valt att satsa på egna produkter som tränare under huvudtränaren och nästan ingen av dem (utom Fedel) har lyckats. Till skillnad från HIF. Rimligtvis borde detta få MFF:s styrelse att fundera på om man gör rätt och om den här organisationen är den ultimata. Framförallt borde man fundera på i fall man är kapabel att bedöma en tränares kapacitet – mer om det i nästa kapitel.