En liten pudel och sportjournalistikens död 1

Ibland är jag alltför taskig mot Sydsvenskan. Det kan bero på att jag levt med den i 45 år och att jag hela tiden haft en stark relation till den. Och att jag tycker att den ofta varit ganska dålig – i förhållande till hur den hade kunnat vara .Om man bara vågat, om man inte bara rullat i samma hjulspår.

Det är en tidning i motvind som nu med relativt små medel försöker göra samma tidning som tidigare. Med färre medarbetare. Det är väl därför det blev så i går – någon glömde landets tredje största arenaidrott plus ett referat skrivit av en icke sportjournalist om ett ämne sporten egentligen inte ser som sin uppgift att bevaka – men eftersom allmänjournalisten vill skriva sport, och förmodligen håller på Bois, så tar man in texterna.

Likadant i går även om det nu faktiskt är en del av tidningens egentliga bevakningsområde – Lund. En lång, lång text som mer handlar om tränarsituationen i Lunds BK och mindre om matchen de förlorade.

I andra hälften av texten uppmärksammar dock Peder Jogstad denna gång att hemmalaget drabbades av en utvisning tidigt i andra halvlek och att det kanske var därför  ”luften gick ur Krubban”.

SDS gör så gott de kan men det känns onekligen som ett långsamt självmord – att skicka runt reportrar till Kalmar ( bara tiden i bilen motsvarar ett helt extra arbetspass)  för att samla citat – det är ungefär som före telefonens tid. Så som matchen beskrivs och analyseras ( alltså enbart i detaljer som enskilda avgörande händelser) så görs det bättre, snabbare och billigare på redaktionen.

Så varför fortsätter man kämpa den här pensionerade, och döende, formen av 1900-talets sportjournalistik? Varför inte göra om och göra nytt. Om man nu envisas med att göra en prenumererad papperstidning på morgonen – varför inte tillföra ett värde, mer än sportjournalistisk nostalgi och meningslöshet?

Jag tror att man dels saknar visioner, dels är ängslig. Framförallt vågar man inte göra något som skulle kunna irritera de kvarvarande prenumeranterna. Vilket är ganska förståeligt – man biter inte den hand som föder en.