Sportjournalistikens död: 4 / MFF och Omvärlden Del:4 Lokalpressens glömska

Som väntat var Sydsvenskans fotbollsexpert Max Wiman tvungen att ta MFF-organisationens parti i en krönika i lördags. Som svar på Kvällspostens avslöjande att styrelsen vill göra sig av med sin nuvarande tränare och letar efter en ersättare till Rikard Norling.

Som alltid när det blåser lite ställer sig Wiman tryggt på MFF och supportrarnas sida. Det är enklast och säkrast så – i denna sin iver glömmer tyvärr Wiman det där med hans yrkesuppgift, med att skriva självständigt och oberoende om MFF, det där om journalistisk etik och kritiskt granskande!

Wiman skriver istället om den kärlek som gamla Himmelsblå trotjänare känner och vill så gärna få oss att förstå att det är kärleken som är viktigast i en klubb. Och för att kunna känna riktigt kärlek måste man, enligt Wiman, ha varit supporter i decennier, spelat i klubben eller varit tränare där lika länge som Nanne Bergstrand varit i Kalmar…  Med andra ord så är Norling fortfarande en ersättningsbar parentes enkel att exkludera ( typ ett ”one season stand”).

Jag skall inte trött er med vad som för mig framstår som Wimans bristfälliga analyser och felaktiga slutsatser, endast kommentera en av de argument/den historieskrivning  Wiman använder för att försöka rättfärdiga att styrelsen nu har affärer/älskarinnor  vid sidan om relationen till Norling. Tyvärr är detta också en konsekvens av Wimans ”glömska”.

Wiman tar exemplet Rolle Nilsson och skriver att MFF inte hade någon beredskap och att Per Ågren togs på sängen som nytillträdd sportchef. Efter detta misslyckandet hade det efter det varit oförsvarbart om inte MFF ”byggt en beredskap, hållit sig ajour genom kontakter”.

Problemet med historieskrivningen är att alla visste att Rolle Nilssons karriärkåthet var totalt gränslös – att han skulle sticka så fort han fann något bättre och mer välavlönat. Ungefär så som sägs om hans privatliv där han lämnade fru och barn för en betydligt yngre och barnlös kvinna (det var kanske helt rätt för alla inblandade parter men om man nu driver en tes att livslångkärlek  är större än allt annat ska man välja sina exempel aka varför trodde MFF att Hif-aren Nilssons kärlek till MFF var ”Nannelång”?).

Dessutom hade Rolle Nilsson vägrat skriva på en kontraktsförlängning, hade hintat att han ville kunna gå fortast möjligt, baktalat sin tränarkollega för att få sin egen prestation att stiga i värde e t c – allting pekade på att Rolle Nilsson skulle försvinna så fort han fick chansen. Detta var möjligtvis en nyhet för Max Wiman i april 2011 men absolut inte för andra som följde MFF.

”Nye sportchefen Per Ågren hade kommit till ett MFF som inte hade någon beredskap”, skriver Wiman och ”glömmer” då i sin stora kärlek till MFF och organisationen att Per Ågren presenterades som sportchef i början av november 2010. Ågren hade alltså minst fem månader på sig att fundera på andra tränarnamn innan Rolle Nilsson slutligen gjorde allvar av sina upprepade och indirekta hot om att skriva på för en annan klubb.  Jag skriver ”glömmer” –  att Max Wiman medvetet skulle ljuga för sina läsare/ de som betalar hans lön för att på så sätt ställa sig in hos styrelsen, Per Ågren och kärlekssupportrarna kan jag aldrig tänka mig. Det vore ju att helt svika sitt uppdrag och läsarförtroende. Klart att en gammal aktad och uppskattad medarbetare och chef på Sydsvenskan sport inte gör så efter 25 års relation med oss läsare.