Celtics historiska ”psykmål”

Det enda problemet med 0-2  inför en hemmamatch är att det i all offensiv finns faran för ett bortalagsmål – då är det ju kört! Fyra mål är sällsynt och nästan omöjligt att göra.

Celtic körde gasen i botten och hade fem, sex hyfsade målchanser första kvarten – alla på nick. Hur de är kunde vinna alla nickdueller mot Sjahktars välväxta Karelin-liknande mittförsvarare förstår jag inte. T o m mittbacken Mikael Lustig vann en nickduell men styrde bollen rakt ovanför målvakten (värt en egen fundering!).

Celtic kunde gjort två, tre mål i första halvlek men bortalaget hade den farligaste, en styrning från nära håll i ribbans undersida.

Så avlossar Chris Commons hästspark från 30 meter och Kazakstans landslagsmålvakt Moikin får se bollen vrida sig från honom och in till stolpen. Efter 45 minuter och 30 sekunder.

Sedan gör Celtic 2-0 i 47:e minuten och fortsätter satsa framåt men utan mittfältet. Man pressar högt men eftersom mittfältet ligger lägre och kommer upp i press senare så vinner man inga andrabollar på motståndarnas planhalva. Celtic är bättre men skapar inte längre några riktigt farliga chanser.

Så får man då en hörna i 92:a minuten och på en målvaktsretur styrs 3-0 upp i nättaket.

Nu fick Sjahktar ändå 90 sekunder på sig att kvittera men skapade inget mer än alltför långa höga lyror.

Med två ”tilläggstidsmål” och ett inom två minuter efter halvtid: en synnerligen ovanligt psykologisk minutfördelning av målen, kanske rent av historisk. I alla fall vill min kvällspressinspirerade rubrik antyda det!  🙂