Koordinatorerna bakom ryggen: skillnaden mellan bra och dåliga målvakter

Det finns naturligtvis massor som skiljer ut en bra målvakt men en av dem blev väldigt tydlig i matchen Kazakstan – Sverige: positionering. Jag vet inte ens om det heter så men det är vad jag kallar det – målvaktens känsla för vad han är i förhållande till det framför sig: bollen och det bakom: målet.

Isaksson var i princip hela matchen perfekt placerad. Han fick bollarna i famnen eller rakt på sig som vid touchen i andra halvlek som slutade med att han satt på bollen.

Hans kollega släpper in ett mål från dålig vinkel eftersom han backat alldeles för långt in mot sin första högra stolpen. När Zlatan avslutar så skymmer nästan målvakten den stolpen för Zlatan medan målet ligger öppet. Den kazanske målvakten står minst en meter fel.

Dessutom står han nästan på hälarna – när han kastar sig gör han det sent och utan riktigt avstamp. Ifall man backat tidigare och sedan kunnat ha en rörelse framåt, utåt mot skytten hade han definitivt tagit bollen.

Själv har jag faktiskt alltid haft en bra känsla av exakt var mina stolpar är – jag märker det nu när jag står i mål mer än en gång per kvartal. Jag känner instinktivt om ett skott går på mål eller utanför. På en decimeter när, ungefär.

Det är en härlig känsla, inte enbart för att den gör mig trygg utan även för att jag inbillar mig att den får mig att se bättre ut än vad jag är.  När jag släpper bollar, ja när jag inte ens tittar efter bollar som går hyfsat nära stolpar och ribba tror rimligtvis motståndarna att jag antingen är arrogant och dum eller att jag verkligen behärskar koordinatorerna bakom min rygg och är mycket mer erfaren än vad jag egentligen är.

Sedan finns det världsmålvakter som har dålig känsla för detta – Joe Hart är en av dem som alltid slänger sig fast bollarna går två meter utanför stolparna. Det är lite märkligt – som om han var skolad så. Det ger ett osäkert intryck trots att alla vet att han är bland världens 8-10 bästa målvakter.