Lycklig i Östersund

En gåva som gjorde mig rörd.

Var i lördags i Östersund och gjorde avspark för skrivprojektet: ett samarbete mellan Östersunds FK och Författarlandslaget. Jag ledde en workshop på eftermiddagen och kl 18 var det avspark för matchen som lokaltidningarna sedan rubricerade som ”ÖFK-Författarlandslaget 2-3”. Mer om det i annan text.

Jag har sett ÖFK i två matcher (två och en halv med Gais, borta) och kände till några spelare. Dessutom hade jag läst på lite på deras hemsida. Fast jag hade förväxlat Rasmus Lindkvist  med Petter Augustsson. Nåväl, det första jag gjorde var att gå bort till bordet där jag trodde Petter satt och sedan gå vidare till det där han verkligen satt.

Petter visade sig vara just så sympatisk som han ger intryck av på match: ingen gaphals och inga förnärmade gester eller annat provocerande skuldbeläggande av de alltid omedvetet skuldtyngda utespelarna. Dessutom en mycket bra målvakt och något så ovanligt som norrbottning och fotbollsmålvakt: de är sällsynta. Vanligtvis slukar isarna dem men Petter har gått i Kjell Upplings fotspår förbi isladan.

Vi hann prata lite före workshopen men sedan jäktade jag mellan andra bord/spelare, organiserande och intervjuer med lokalpressen (både i text, bild och TV som går att se här). Det vi hann prata om var framförallt underlaget på Jämtkraft Arena. Jag hade sett att han stod utan knäskydd och korta byxor och Petter liksom de två andra, sympatiska målvakterna (Viktor Hansson och Lee Robinson) verkade på det hela taget misstro långa målvaktsbyxor även om många numera har det på konstgräs.

Enligt Petter så var det inte så farligt när de vattnade konstgräset för då gled man och brände inte hud.

Tyvärr så hade de inte vattnat Jämtkraft Arena före vår match…

Det som gjorde mig allra mest glad under hela Storsjödygnet var två saker: dels den oerhört inspirerande feedbacken vi fick från spelare och ÖFK. De tog verkligen uppgifterna på allvar och det var fascinerande att lyssna till några av spelarna med en grymt stor fantasi. Dels två par av Petters målvaktshandskar som låg och väntade på mig på vår avbytarbänk. Varvid jag erfor en sådan nästan barnslig lycka, snudd på eufori.

Vi hade varken pratat material eller handskar (i så fall hade jag haft tusen frågor om märken och tjocklek och bollar) och ändå skänkte Petter mig två par. Ett par normaltjocka, ett par ganska tunna, helvita och vitblå. För första gången insåg jag nu att de jag har är väldigt tjocka: lite Michelingubbekänsla. Och eftersom jag tappade två bollar (oattackerad och ensam så det var aldrig någon fara) kanske jag ska ha tunnare handskar. Eller så behöver jag bara vänja mig vid lite tjockare. Under alla omständigheter ska det ska bli spännande att prova båda paren och framförallt behöver jag nya handskar nu när jag börjat träna nästan en gång i veckan.

Dessutom gick mina gamla handskar sönder för tre veckor sedan och jag har inte haft råd att köpa nya ( de kostar en bra bit över 1 000:-). Så det här, som man säger i Östersund: satt som pucken i plocken.

Det blev inte sämre av att Petter faktiskt har samma storlek som jag har 10 ½ eller 11.

Handskarna är med andra ord både kastade och upplockade: den utmaning det är att vara redaktör för ÖFK-arnas bokprojekt är både accepterad med gjädje och stor förväntan. Om jag får vara hyfsat hel ska jag t o m fråga om jag inte, nästa gång jag kommer upp, får vara med och träna lite med Petter, Viktor och Lee. Det vore väldigt lärorikt, och spännande.