Hur bra är fotbollens rehab?

Ivo Pekalski är en av mina favoritspelare. Jag blev uttryckligen ledsen när jag såg honom spela i den enda match han kommer spela för MFF i år – premiären mot Halmstad. Medan fotbollsexperterna i lokaltidningarna gav honom godkänt, eller rent av berömde honom, så såg alla andra att han var väldigt dålig. Att det berodde på hans rygg problem visste jag inte då men jag kan förstå varför han kan tycka att MFF inte gett hans problem den rehab de krävt – dels för att Roland Nilsson försökte spela honom när han absolut borde ha vilat, dels varför Richard Norling spelade honom när han på träningarna måste sett att Ivo inte var i spelbart skick. Jo spelbart men inte i det skick han borde vara i för att spela. Men det var kanske Ivo själv som insisterade. Jag känner inte Richard som en tränare som tvingar/övertalar spelare att spela när de är tveksamma.

Sedan dess har Ivo inte enbart lämnat MFF:s rehabteam utan även Dahan och Kulans samt Landskrona  Bois. Jag vet självfallet inte mer än att Ivo, i princip/ i teorin alltid har rätt: en ung spelare som vill komma tillbaka ska alltid ges alla möjligheter att göra det.

Nu är Ivo i Halmstad. Jag önskar av hela mitt hjärta att han blir kvitt sina problem och kan nå den internationella toppfotboll där han hör hemma.

Tänker på Ivo när jag läser om hur Liverpool gjorde sig av med Pepe Reina bakom ryggen på honom genom att låna ut honom till Napoli utan att fråga först.

Och det liknar Jerzey Dudek-historien. Hur en världsmålvakt skadar sig och sedan blir utsparkad av Liverpool. För Liverpoolledningen handlar det här om att de tror att Simon Mignolet är bättre än Reina, jag tror inte det. Precis som de trodde Reina var bättre Dudek – vilket han kan ske var.

För spelarna, inklusive Ivo, handlar det kanske också om vilken rehab man ger spelarna och speciellt målvakterna. Att komma tillbaka efter att ha varit skadad flera månader eller ett år är svårt för alla. Det går enklare ifall man kan gömma sig bland tio andra och långsamt ta för sig mer och mer, öka svårighetsgraden långsamt.

För en målvakt är det alltid 100 procent eller inte. Det finns inga alibipass, eller att ta djup eller att spela i sidled istället för att utmana. En målvakt är alltid utmanad, och utlämnad. En målvakt kräver naturligtvis mer mental rehab än andra och bara det faktum att den mentala bearbetningen av en skada knappt över huvudtaget existerar inom idrotten i allmänhet och fotbollen i synnerhet är väldigt märklig. Så som om huvudet inte är manligt nog att bry sig om.

Så kommer vi in på det här med traumabearbetning som nu blir alltmer intresserade, inte av huvudet, utan av resten av kroppen. Att ett trauma, speciellt hos en målvakt, naturligtvis också sitter som ett ärr eller en muskelbristning någonannanstans i kroppen.