VM-satsningen i fara: den smala stigen mellan lycka och lidande

I går kom jag hem sent från bra gymträning  och kände mig så himla  stark i högerknäet. Så stark att jag övervägde  att spela ute under söndagens träning på Limhamnsfältet eftersom det regnat och är mjukt så att mina fötter klarar av att springa där 20-25 minuter. Njöt intensivt av denna tanke. Kanske en dröm men ändå en slags realistisk dröm.

Åt stor frukost/lunch och precis när jag var klar ringde Fredrik och frågade om jag kunde hoppa in som målvakt i Mixed Korp Cupens slutspel? Avspark om 30 min på en konstgräsplan inte alltför långt från dig?

Jag rafsade ihop grejorna i en IKEA-bag och cyklade dit, körde 10 minuter snabbuppvärmning och sedan höll jag nollan tre matcher i rad. Fast jag fick två knän på exakt samma ställe i bakhuvudet och har en fet bula där nu. Men magen höll bra, min gamla regel om att inte äta fyra timmar före match kanske ska omvärderas nu när ämnesomsättningen är  vässad.

På Mellanhedens IP Hade ett bra försvar och lite tur men att spela i 5.5 metersmål handlar väldigt mycket om att var nära avsluten och jobba ungefär som en handbollsmålvakt – med benen och armarna som vingar – i princip aldrig höjda över axlarna. Det är mer handbollsmålvakt än fotbollsmålvakt man är på korpplanen. Dessutom får alla psykologiska finter väldigt stor och omedelbar genomslagskraft!

Jag valde mina nya, extra tunna handskar som jag fick av Petter Augustsson ( som samtidigt höll nollan borta mot Varberg när ÖFK vann 3-0). Gillade dem mycket – skriver om det i en annan text.

Och njöt av att jag faktiskt kunde bredsida bollen med höger fot med lite kraft – utan att det smärta de i knäet. Kändes som om jag var tillbaka, både som målvakt och med fötterna!

Sedan cyklade jag hem men den vällastade IKEA-bagen över axeln gjorde att jag missade en sådan där metallsak som ska hindra en från att köra bil, eller cykla,  typ på gångbanan. Så rakt in med det redan sargade knäet och det gjorde väldigt ont.

Cyklade vidare, lade på isklamp, flera gånger i intervaller och det gjorde inte så ont förrän ett par timmar senare då det gjorde VÄLDIGT ont. Och har fortsatt göra det. Att vända sig i sängen under natten har varit jobbigt tills jag kom på att jag kan lyfta högerbenet genom att lägga vänsterfoten under och lyfta det med tryck under högerfoten….   …sånt man kommer på vid halv fyra på morgonen.

Men, och detta men är viktigt. Jag kan stödja på benet bara jag sätter med det alldeles rakt.

Säg så här –  jag sabbade sidoledbandet i högerknäet för fem år sedan – mina nerver och muskler pallade inte längre utespelets alla krav på vändningar, tvära stopp och mycket kraft. Sedan dess har mycket av min rehab gått ut på att få tillbaka stabiliteten i högerknäet där det redan varit menisk och inrekorsbands- kirurgi.  Och trodde i går att jag var på väg att lyckas.

Känns tråkigt både med Giffen och Författarlandslaget men kände en viss tillfredsställelse över att i landskampen mot Skottland om två veckor ska Caroline Jönsson debutera i mål. Så nu får hon stå hela matchen, tänkte jag. Tills hon mailade nu på morgonen och upptäckt att hon hade ett läger med Goalball-landslaget den helgen.

Så kan det gå, som Kurt Vonnegut formulerade det.