Den underbara sportjournalistiken 3: It takes two to tango

Fast självfallet har också MFF, och andra elitidrottsföreningar, en skuld i denna dåliga sportjournalistik. Man har inte brytt sig om att ifrågasätta eller kräva kvalité eftersom de varit nöjda med att journalisterna skriver vad de, ledarna, säger. Och att man inte velat ställa några krav på en likvärdig professionell bevakning och granskning  för att det hade inneburit bekymmer. Inte enbart med hur elitidrottsföreningar med dålig ekonomi och fantasifulla lösningar agerat som linjeslickande yttrar på den plan som lagar och samhällsmoral utgör.

Svensk sportjournalistik består till 95 % av att berätta hur det gick och om det var bra eller dåligt. Att elitidrott i dag lika mycket handlar ekonomi, medicin, juridik, och moral går inte att upptäcka i svensk sportjournalistik.

Jag minns hur den socialdemokratiske dagstidningsgurun, (Arbetes chefredaktör och den tidigare SSU-ordföranden) Lars Engqvist på ett årsmöte satt och raljerade över Kvällsposten och Mikael Öhlanders försök att nysta upp MFF:s tvivelaktiga affärer med Börje Lantz i början av 1990-talet. MFF accepterade att Lantz tog bra betalt av både MFF, Benfica och av spelarna.  Plus att MFF betalade stora summor till mystiska bankkonton i Schweiz och Lichtenstein .

Som publicist, socialdemokrat och medborgare borde Engqvist stått på den granskande och sanningssökande pressens sida. Som medlem av MFF:s styrelse satt han på podiet och gick till hårt angrepp mot ”skandaljournalistiken” som bara hade till syfte att skada MFF.

Det var en falskhet som ännu påverkar min relation till både MFF och den malmöitiska socialdemokratin. Det blev inte bättre av att i princip samtliga malmöitiska sportjournalister, framförallt Öhlanders kollegor på KVP-sporten, ställde upp för MFF och ryggdunkade Engqvist så fort de fick chansen.

Att den här relationen och kollegiala umgänget mellan idrotten och sportjournalistiken i högsta grad fortfarande existerar visar t ex Uppdrag gransknings försök att rota i det som sportjournalistiken vägrar befatta sig med: dess egentliga publicistiska existensberättigande. Att granska och skildra sporten precis som man granskar kultur, politik, samhällsliv e t c. För detta har UG fått skit, överallt.

Jag vill påstå att detta är väldigt svensk. Det finns dålig sportjournalistik över allt men det finns då även bra, modig, allmänpublicistiskt försvarbar journalistik om sport och idrott. Ska man ranka svensk sportjournalistik tillhör den dessvärre världens allra sämsta.