En sån seger till och jag slutar heja…

Jag vill gärna älska svenska damlandslaget i fotboll, älska att se dem spela landskamp. Ändå är jag väldigt tveksam om jag kommer se någon mer VM-kvalmatch än den jag just genomlidit mot Polen.

Jag hamnade av misstag på landslagets träning i veckan. Generösa mot pressen, trevliga och Pia Sundhage som jag tycker väldigt mycket om på alla sätt.

Tacksam för både snack under träningen och intervjun jag fick med Micke Olsson, målvaktstränarnen. Glad över Thunis leende och hälsning. Roligt att höra Caroline Seeger gallskrika ”RÖVEN”, när en passning blev dålig.  Roligt att se 36-åriga Therese Sjögren var så oerhört bra och fortfarande explosiv.

Det var roligt att vara där men så blir det match och det var helt enkelt alltför dåligt. I första halvlek.  Ingen rörelse över huvudtaget, lågt passningstempo och ändå usel kvalité på enkla pass. Dessutom bland de sämsta tv-insatser jag någon sett av Sofia Jakobsson – hon gjorde i princip allting fel men blev inte utbytt.

Det blev bättre i andra halvlek äevn om Polens målvakt släppte in en lobbnick. Men sånt händer – Sverige borde dock vunnit fem, sex noll för det stora problemet var inte att Sverige i gav valuta för entrépengarna utan att Polen var så ruskigt dåliga.

Ändå är Polen faktiskt rankade 20:e i världen. 20:e i världen och varken ett avslut eller ett enda riktigt anfall på hela matchen.  De fick en hörna när Nilla Fischer klantade sig i början av första halvlek men jag tror inte Kristina Hammarström rörde bollen mer än med fötterna. På hela matchen.

Under de förutsättningarna borde Sverige vunnit betydligt större och släppt upp sina ytterbackar istället för att stå kvar och vänta med en fyrbackslinje mot en ensam polska som dessutom inte kunde springa.

Damfotbollsvärlden har problem om det 20:e laget är så pinsamt underlägsna. Och jag har problem som vill se riktigt fotboll – för det bjöd inte Polen på.