ÖFK visar klassen

Valde Östersunds FK mot Örebro  före MFF-Mjällby. Och jag blev belönad. MFF klarade sig som väntat utan mig medan jag njöt av en bra och spännande match av samma kvalité som de bästa i Superettan och de sämsta i allsvenskan.

ÖFK förde matchen och borde nog ha skapat fler chanser i första halvlek. Tycker nog att anfallsspelet var lite monotont och alla höga bollar, huvudsakligen från vänsterkanten, som nickades bort av ÖSK:s fyrtorn var inte så effektiva. Och man hade behövt vinna andrabollarna.Det gjorde man alltför sällan. Den höga pressen att ta tillbaka bollen efter att ha förlorat den var inte jättebra.  Samtidigt är ÖSK väldigt trygga med boll och konstgrässpel. Klart bäst i Superettan.

Så kanske borde ÖFK inte spelat med en lång, ensam center som aldrig var i närheten av att vinna en nickduell utan istället bundit upp fyrtornen med korta spelare och låta de långa komma i andra vågen, med fart. ÖFK:s ledningsmål kom till just så – längste mittfältaren Jamie Hopcut kom bakifrån på ”andra kanten” och nickade in bollen i slutet av första halvlek.

Det var ÖSK som skapade de bästa chanserna utifrån snabba omställningar.  Petter Augustsson gjorde några helt avgörande räddningar och Marcus Pode några helt avgörande missar.  ÖSK:s kvittering var en grov markeringsmiss av en enskild spelare men jag njöt mycket av hemmalagets bitvis snabba och underhållande passningsspel.

Nu är det sju pinnar ned till kvalstrecket och fyra matcher. Känns tryggt!