Cancer-Klas och 2014

Min glädje över att den absurt överskattade Jörgen Lennartsson fick sparken blev inte mindre av att jobbet gick till Cancer-Klas. Även om det enbart är till temporärt.

Jag skriver Cancer-Klas för det är just därför vi älskar honom så mycket. Inte för att han är från Ödeshög, inte för att han gillar att döda djur med bössa, inte för att han själv älgade omkring och skapade extra mittfältsskuggor mot Kamerun i VM-1994. Inte för att han som osjälvisk defensiv mittfältare är ett föredöme för utespelar-Magnus  eller allt annat gott han gjort på fotbollsplanen utan för att han höll på att dö. I cancer. Och överlevde. Åtminstone i dag.

För ett år sedan kom cancern tillbaka. Nu skriver tidningarna att han är friskförklarad.

Fast det stämmer inte riktigt. Dels kan cancern lämna dig men du kommer aldrig kunna lämna cancern. Dels för att det ska gå 5 år innan man kan vara ganska säker  på att den inte kommer tillbaka.  Och mig veterligen har det gått ett halvår.

Samtidigt ska Klas naturligtvis njuta av livet till 110 procent. Det är inte alla som får en andra, eller tredje chans. Och nånstans hoppas jag också att det kan märkas i hans tränargärning – ödmjukheten, människokännedomen, förståelsen för att det finns viktigare saker än att förlora en fotbollsmatch.

Att ha haft en livshotande cancersjukdom gör en till personlig vinnarskalle. Frågan är dock hur man man kan delge andra det? Jag har faktiskt ingen aning. Det är i alla fall inte genom hot och hat. Snarare, tror jag, genom en slags ärlighet som canceröverlevare måste hantera och bejaka. Tror jag.

Jag önskar Klas Ingesson alla segrar som finns. I fall han blir tränare och blir den tränare jag hoppas på så håller jag på Elfsborg nästa säsong ( eftersom MFF ändå kommer spela i Champions League och HIF blir tvåa).