Jag – en ”enögd MFF-supporter”?

Kenneth Storviks gamla matchtröja, en av de många HIF-reliker som jag ömt vårdar. Jag brukar dessutom bära den, i Malmö,  i samband med derbyn, eftersom jag är stolt över min HIF-bakgrund. Även den ska vårdas och hedras. På vilket sätt man blir en ”bättre” HIF-supporter genom att hata och förakta MFF  har jag aldrig förstått.

På min fb-vägg kommenterade jag ( i ett inlägg som egentligen handlade om något helt annat än fotboll och Skåne) i ironiska ordalag den helt nyskapande kollektiva målgesten som Loret Sadiku och David Accam genomförde efter att den senare gjort mål mot Halmstad. Varvid en man jag känt i drygt 30 år började länka till Miko Albornoz-affären och sedan även till något gruff mellan Alex Nilsson och en taxichaufför någon gång.

Jag tog bort hans länk och förklarade som medl. varför jag gjorde det. Varvid proceduren upprepades. Så tredje gången han länkade plockade jag bort honom som fb-vän och förklarade att det är skillnad på ironi och allvar och skillnad på vad fotbollsspelare gör på planen med varandra och vad som avhandlas i polishus och domstolar. Och att jag tyckte han var mindre intelligent än vad jag mindes.

I fall Sadiku hade försökt förgripa sig på Accam sexuellt, efter målet, hade jämförelsen med Albornoz kanske varit mindre dum.Eller om Accam faktiskt anmält Sadiku för misshandel – något har verkligen skulle kunna göra. Då, då hade jag gärna tagit  diskussionen om fotbollsspelare i allmänhet och brott.

Den här mannen har nu gått ut på sin hemsida och tagit heder och ära av mig för att jag är en moraliserande journalist och ”enögd MFF-supporter”.

Den här mannen är 56 år gammal, far och farfar. Vi har typ 100 gemensamma vänner på fb. Han var, när vi umgicks mycket i övre tonåren, aldrig intresserad av fotboll. Han pratade aldrig om det, han hängde inte på Olympia, mig veterligen har han aldrig spelat fotboll. Eller, han kanske var väldigt fotbollsintresserad, han kanske spelade när han var knatte  men han visade det aldrig i den gruppen jag umgicks i. Istället betraktades jag med allmän misstro där för att jag hade vänner   som var med i MUF, för att några av mina bästa vänner satsade på en fotbollskarriär, för att mina föräldrar var kända folkpartister, för att jag kom från ett borgerligt hem, för att jag inte var med i KU e t c, för att jag gick på fotboll och basket och handboll och…   ..ja, jag skämdes inte för att jag kunde både vara kulturpolitiskt radikal OCH gilla t ex fotboll.

På äldre dar har han blivit HIF-are och han, liksom tyvärr många andra HIF-supportrar (och säkert även MFF-are även om jag aldrig haft någon HIF-hater bland mina fb-vänner) verkligen hatar MFF och tror att man måste hämnas allt och alla som kritiserar hans klubb. Det är som om kritik eller ironi mot/ av klubben var någon slags personlig oförrätt som måste balanseras.

Varför jag skriver om det här är för att det gör mig verkligt ledsen. Här är en man som rimligtvis borde ha ganska bra omdöme, som dessutom borde veta att jag har ett betydligt äldre och mer konkret relation till HIF än vad han någonsin får. Som, ibland, uttryckt min beundran och relativa kärlek för HIF.

En man som framförallt tycker det är viktigare att trotsa min upprepade begäran om att inte skriva och publicera sån här skit på min fb-vägg, som tycker det är viktigare att hålla liv i sitt MFF-hat, eller framstå som MFF-hatare –  än att ära vår nästan 40-åriga vänskap. Den sortens fanatism han ger uttryck för gör mig ledsen och oroad. Men, med tanke på vår gemensamma historia –  det är kanske bara logiskt!