Reservmålvakter

Det är lite speciellt med reservmålvakter – de är som amerikanska vicepresidenter. De är en allvarlig skada från det de drömmer om men under tiden får de le och låtsas gilla läget. Fast de står inte på balkonger och vinkar – de sitter i skuggan på en bänk och försöker låta bli att se deprimerade ut när en TV-kamera riktas mot dem.

Det krävs en väldigt speciell karaktär för rollen. Speciellt i ett klubblag. Att vara backup i landslaget är inte lika jobbigt och du spelar ändå regelbundet. Då är det värre att aldrig få några kvalitativa matcher utan tvingas stå i mål bakom ett lag bestående av juniorer eller omotiverade a-lagsspelare i någon obskyr uppvisningsmatch.

Läser om Hannover 96:s Ron-Robert Zieler som fått nästan två miljoner kronor i bonus för att Tyskland kvalificerat sig till VM.  Ron-Robert har suttit på bänken i alla matcher och inte gjort en enda minut. Inte ens mot Sverige vilket markerar bland annat de olika perspektiven förbundskaptenerna hade på matchen i tisdags på Friends Arena.

Tänker på en annan reservmålvakt, Liverpools Jørgen Nielsen. Klubben hade under ett decennium för vana att ha danska tredjemålvakter. Som någon slags illlojal konkurrens till Peter Schmeichel kanske. Det var i alla fall inte enbart av målvaktskvalitativa skäl han och Michael Stensgaard tillbringade tio år på läktaren eller i allra, allra bästa fall långt ut på bänken i Liverpool.

En gång var Jørgen Nielsen riktigt nära. Han satt på bänken 23 gånger under fem säsonger men den 27 september 1999 var det skarpt läge. I Merseysidederbyt blev Sander Westerveld (ytterligare en Liverpoolkeeper som väl drevs bort från klubben efter skada) utvisad i mitten av andra.

”Målvaktstränaren ropade till mig: ” du skall in” och jag började plocka av mig kläderna. Hann dock inte längre än att nästan få av mig träningställsbyxorna  innan någon annan  bredvid mig konstaterade att: ”vi har redan gjort tre byten…”.

Istället fick Jørgen ta av sig sin målvakttröja, med Nielsen på ryggen och lämna över till Steve Stauton. Det påminner lite om öppningsscenen i Milan Kunderas roman ”Varats olidliga lätthet” från 1984. Där berättar han om ett retuscherat foto från utrensningarna i det tjeckiska kommunistpartiet i slutet av 1940-talet. Ett par gubbar stod på en balkong och vinkade till något betraktaren skulle  förstå var lyckliga medborgare. Någon lånade någons hatt och satte på sitt eget huvud. Den vänlige hattutlånaren föll sedan i onåd (förhoppningsvis inte på grund av hatten) och arkebuserades. Han plockades också bort från alla andra officiella foton men hans hatt blev kvar. På hans bödels huvud…

Nu vet vi hur det gick för Jørgen. Är det någon där ute som vet hur det gick för Jørgen och  hans tröja mot Everton?