Hemingway, Socker Conny och Patxi Puñal, la imparable leyenda ‘rojilla’…

Så här börjar rubriken i Diario de Navarra  våren 2012. Ungefär så. Osasunas lagkapten har just spelet fler matchen än någon annan i den röda tröjan och svarta byxorna.

Osasuna, de Pamplona – för mig som aldrig sprungit framför tjurarna är Pamplona framförallt Hemingways och Socker Connys stad. En stad att respektera och smått beundra. Jag har inte ens varit där, bara åkt förbi under någon resa till den basikiska kusten.  Men jag har sett Osasuna…

Första  gången hösten 1991 tillsammans med min vän Håkan Lindberg. Vi hade kört ner till Barcelona, där jag bodde halvpermanent och gick på gamla Sarría – den gamla förfallna betonggrytan där världens vackraste landslag någonsin spelade i hop för sista gången (Brasilien). Det var typ dagen innan Håkans tjej ringde och berättade att han skulle bli pappa så det var läge att åka hem: ”pronto”. Vi hann aldrig ens gå på Nou Camp tillsammans. Kanske en annan dag…

Vi såg Espanoyl mot Osasuna och det var lätt att älska Osasuna. De var en av de blott tre föreningar som hade så bra koll på sin ekonomi att de slapp tvingas bli företag med öppna finanser. De slutade alltid fyra, femma,sexa  i ligan, de spelade tufft och offensivt och de gjorde ganska mycket mål. Och så de grymma färgerna (likt ÖFK:s). Det blev inte sämre av att det på den tiden inte fanns något bortasupport över huvud taget i Spanien – förutom Betis-anhängare, vanligtvis med zigenskt påbrå, som i tusentals dök upp överallt och var fanatiska Betis-supportrar.

Osasuna var det historiska tredjelaget i Baskien efter det rika, spanska  Real Soecidad och det nationalistiska Athletic. De hade, liksom alla baskiska lag, också en väldigt stark  målvaktstradition.

Ända sedan dess har jag gillat Osasuna, de har haft en liten speciell plats i mitt stora, rymliga fotbollshjärta. Fram tills i går. De mötte Bar‹ça och domaren hade i samråd med Osasuna bestämt att Neymar var ett tillåtet vilelbråd. Man stämplade och armbåge honom hela tiden. Sprang på honom när bollen inte var i närheten och jävligast var en liten chilensk betongklump som, i Sverige, hade varat ca 5 minuter. Man försökte provocera och trakassera på alla vis.  Domaren släppte allt, inklusive en straff.

Kanske tyckte de Neymar föll lite väl enkelt, kanske var det anledningen till  försöken att få bort honom från matchen. Jag vet inte men jag vet följande. Med 15 kvar kom legenden och mittfältaren Patxi Puñal. Varvid lagkapten genast springer bort till avbytarområdet och sätter på honom bindeln, innan han ens springer in på planen.

Så vad gör ledaren, legenden, föredömet Paxti – jo efter att Neymar spelat ifrån sig en boll vid mittlinjen i närkamp med en hemmaspelare så kommer Paxti in bakifrån och sätter en armbåge i nacken på Neymar.  Det var länge sedan jag såg något så fult på en plan. Att det sedan gör mot en spelare som själv inte brukat våld elelr tacklat brutalt gör det inte bättre. Och att det är den äldste spelaren och lagkapten som gör det får mig att bli rent förbannad.

Hur fan kan man göra så?  Vad fan har Patxi Puñal för rätt att krossa min relation till Osasuna? För det går inte att komma ifrån – Patxi Puñal är Osasuna, trots att han själv efter 500 matcher och vid 38 års ålder inte förstått det..