Det skulle bli hans allra finaste födelsedagspresent. Anderlechts reservmålvakt Thomas Kaminski fick chansen efter att hans rutinerade landsman, och landslagsmålvakten Silvio Proto petats. Proto hade släppt in fem mål på två CL-matcher. Thomas fick mötet med PSG och Zlatan som 21-årspresent.
Det började inte så bra. Satt själv och njöt av en timmes helt enastående ”Zlatanering”. Kändes som allt Zlatan gjorde var fantastiskt. Jag berördes dock även av Thomas Kaminskis tydliga, nästan överdriva gestikulering, hans oerhörda besvikelse som om att det gällde att han ensam skulle upprätthålla en balans mellan parisspelarnas lyckliga kramkalas och lagkamraternas ångest. Publiken var tyst, åtminstone tills före 3-0, och utespelarnas skämdes medan all sorg låg i Thomas ansikte och uppgivna gester. Han hade skäl till det. Lagkamraterna upprepade misstag på misstag: som att stirra på bollen (ettan), inte vara fysisk (tvåan) inte vara tillräckligt aggressiva (trean) som att snubbla ( fyran) och som att tappa bollen och inte göra hemjobbet (femman).
Sedan blev det lite för mycket. Nästan lite ”självzlatanering” faktiskt. Zlatan ville göra fler, Thomas var duktig och man såg att det utvecklades en envig mellan en ung men modig målvakt och en äldre, äregirig allt mer frustrerad och lite generad världsstjärna.
Många målvakter hade gett upp. I första hand inte för Zlatan utan för ens utespelarnas alla pinsamma misstag. Det är så lätt att skylla på dem och ge upp. Målvakten är ju nästan alltid offret och ibland känns det nästan som man som målvakt vill straffa utespelarna genom att ens försöka göra de svåraste och mest utsatta räddningarna. Som att inte slänga sig ifall bollen nästan känns omöjlig eller inte gå på en 50/50-boll. Det är möjligt att Proto regerade just så, Med 30 år och 13 landskamper är möjligt att Proto gjorde just det efter att Olympiakos gjorde 3-0 för några veckor sedan på samma plan.
Thomas blev istället motiverad och gjorde flera utmärkta räddningar på bra avslut från Zlatan. Bra avslut som Zlatan vanligtvis gör två, tre mål till på – , så stor var uppgivenheten hos Anderlechts utespelare. Thomas lycka, och Zlatans problem, var att de båda i förväg visste hur varje avslut skulle genomföras. Zlatan skulle ha bollen och Zlatan skulle avsluta. Och Thomas läste detta, han hade för varje nytt Zlatanavslut en allt mer perfekt position i förhållande till Zlatan. Thomas räddade allt. Ensam. Från minut 62…
… I dag mår säkert Thomas skit men i framtiden kommer han upptäcka att han lärde sig väldigt, väldigt mycket av att släppa in fyra Zlatanmål på 62 minuter.
Lämna ett svar