Blir ledsen över elitdamfotboll

Här kämpar jag med mitt genuslika fotbollsperspektiv och politiska kvinnokorrekhet. Här tvingas jag utså spott och spä och så gör ni på detta viset. Är det tacken för att jag vill krama svensk damfotboll?  Jag vill ju verkligen det. Omhulda, älska, heja på min favospelare Sarah Tunebro. Heja på mina gamla grannar Nilla och Therese! ! Jag vill se matcher, gilla, njuta, underhållas. Jag vill att damfotboll ska vara lika underhållande som damgolf och damtennis och dambasket. Ja, damhandboll också då.

Det är det inte. Det behöver inte vara skönspel men det måste i alla fall vara kamp. För fotboll är kamp. Fotboll utan kamp, som t ex vänskapsmatcher eller väldigt ojämna matcher är för mig fullkomligt meningslösa matcher.

Nu är det så här: jag sökte bra, spännande fotboll, jag fann Sveriges VM-kvalmatcher 2013. Jag är besviken!

Det blev inte direkt bättre av att ha sett ett av de inkvalade lagen i CL  få stryk 27-0. Och sedan detta: jag har  följt Sveriges VM-kval och jag vill vara tydlig nu : jag skiter i Sveriges VM-kval. Det är helt enkelt alltför dåligt!

Jag såg Sverige besegra Polen med 2-0. Det borde blivit 5, 6-0. Minst. Så överlägsna var svenskorna och deras ineffektivitet och oförmåga att utnyttja en grotesk överlägsenhet var faktiskt bara pinsam. Tyvärr är det endast det ordet som passar eftersom Polen inte hade ett enda avslut på 90 minuter. De hade knappt kontroll på bollen på Sveriges planhalva på hela matchen.

I går mötte Sverige Bosnien-Hercegovina. De hade nyss fått stryk av Skottland med 7-0. Ett Skottland som Sverige borde besegra med liknande siffror.  Nu lyckades Sverige vinna med 1-0 , på en straff. Bosnien-Hercegovina hade två avslut på 90 minuter.

I nästa vecka möter Sverige Färöarna. De har förlorat mot Polen med 6-0. Jag förstår inte varför man gör på det här viset? Är det för att plåga de stackas fotbollstjejer som får stryk med 6,7-0? Eller 14-0? Tror man att varumärket damfotboll stärks av ett lag som förlägna gör mål och slutat fira för länge sedan medan ett annat får uppleva hur det känns att krossas?

Eller, som i Sveriges fall, ett lag som slår knut på sig själv och uppenbarligen uppträder flera klasser sämre än vad man borde. Och dessutom inte kan göra mål. Hur kul och intressant och spännande är det Pia Sundhage?

Vad som gör det hela än mer tragiskt är att ingen vågar skriva om det här, ingen vågar ställa krav på tjejerna för risken att utpekas som mulligbollgris eller tjejfotbollshatare.  Men allvarligt talat – Pia och ni andra som brinner för damfotboll; tror ni verkligen är rätta vägen för att utveckla intresset för damfotbollen, och damfotbollen i sig?