Varför jag inte är på Stadion på söndag

Jag har svårt för stora gemensamma högtider. Precis som jag har svårt för stora konserter, och stora demonstrationståg. Det är bara så. Jag är inte rädd, det känns bara som att det är svårt att dela en ovanligt komplicerad upplevelse med så många andra.

Vilket kanske är varför jag älskar klubbfotboll men har svårt för landslag så länge det inte gäller små obetydliga nationer som Katalonien, Irland och Danmark.  Då det inte är tvekan om vad som gäller!

Söndag på Stadion blir en stor högtid som inte handlar så mycket om varken fotboll eller Malmö. Det handlar knappt om motstånd ens, det handlar om uppvisning,. Däremot borde jag trycka upp 2000 t-shirtar med  texten ” Je aussi, suis un Rosengårdstattare” ( ifall det nu heter så på det språken) och en bild på laget som gör vågen framför läktaren . Och jag är naturligtvis gjuten på Stortorget dagen efter.

Jag är stolt över landets mest offensiva fotboll ( vid sidan om ÖFK:s :-)) premierades med guld. Jag är ännu mer stolt över de sociala omständigheterna och sammanhanget som utgör Norra stå och vars röster starkt bidragit till guldet och upplevelsen av att det är ”Hela Malmö”.

Jag är stolt för Richards skull och jag är framförallt stolt över att min pappa som trotsade alla klassgränser och blev MFF-are, kanske får glädjas i sin väldigt Himmelsblå himmel! På söndag tror jag att jag ska skriva om pappas fotbollsmässiga klassresa och varför han blev god vän med en sosse och godistjänsteman som Eric Persson.