Ok, så jag fick inte Guldbollen i år heller, var faktiskt inte ens nominerad. Annars är det något jag saknar i min prissamling. Däremot saknar jag inte de där glasbollar som t ex Andreas Isaksson och Thora Helgadottir förtjänstfullt vann. Nej, jag har ingen men vem vill ha en handboll, i glas?
Svårt att se logiken med handbollar på fotbollsgalan – utom möjligtvis just för målvakter.
Annars var de väl en ganska kul gala, där skånskan tokdominerade. Anders Jansson var småkul, Anna Brolin felfri, Olof Lundh verkade bära metallkalsonger och Zlatan skrattade vilket gör mig spontant glad. Faktiskt.
Ingen från kungahuset var där och stakade sig. Erik Hamrén fyllde ut den rollen, som hovnarr, med bravur. Hans genanta försök att verka engagerad genom att använda en och samma gest (att slå ut med båda armarna var åttonde sekund avsett vad han sa) fick mig att skratta gott. Att se honom där och sedan höra Pia Sundhages chosefria tal och se naturliga rörelsemönster förstärker intrycket av Erik som en liten, ganska marginaliserad ledare. Och Joseph Blatter, förlåt men hos mig väcker det bara tankar om avsmak och besinningslös korruption.
Mest anmärkningsvärt var väl, förutom Melker Hallbergs pris, att flera av representanterna för Idol sjöng så fruktansvärt falskt. Det gjorde ju ont att höra.
Roligast var att två prospects för Författarlandslaget delade ut priser. Henrik Rydströms provspel sammanföll med ett ledighet han hade planerat annat för medan Caroline Jönsson (hon har medverkat i flera antologier) faktiskt ska vara med. I fall hon nu platsar…
Lämna ett svar