Till förlorarens försvar

Nu skall jag motivera varför jag tycker det är viktigt att ta ut en Sämsta elva. Varför jag fascineras av förlorarna. För att göra det måste jag gå tillbaka till ursprunget, elitidrottens värde. Vad fan betyder elitidrott, egentligen?

Om det bara handlade om att identifiera oss med vinnaren/vinsten, för oss vid sidan om, skulle vi idag alla hålla på MFF och Bayern eller Barcelona. Eller Wolfsburg!

Idrott har dock ofta helt andra värden som vädjar till våra känslor. Det rationella är, speciellt i bedömningssporter vars kategori de flesta lagidrotter tillhör, underordnad det funktionella. Och det funktionella i sig underordnad känslan.

Det finns fortfarande HIF-are och LdD-supportrar. Det finns massor av ”kära” beundrade looser för varje vinnare och dessa besegrade är i mitt perspektiv mer intressanta.

Mer intressant än det att Friends Arena är en sådan ekonomiskt katastrof och att det begicks så många brott under planeringsstadiet än att den byggdes. Samtidigt hade det varit mer intressant varför den inte byggdes än den byggdes för behovet var uppenbart.

Det intressanta är inte varför Anders Svensson får en bil utan varför Therese Sjögran inte får den. Det intressanta för väldigt många i Fotbollsverige är inte Fotbollsgalan i sig utan varför den är så dålig. Och då pratar vi inte konstruktiv kritik utan möjligheter till revanschistiskt förlöjligande. Det är alla ickeelitfotbollsspelares revansch på hela den svenska elitfotbollen. Och det är klart att när du kräver att 20 fotbollsspelare och ledare ska göra något de inte vill och inte vill varken träna eller förbereda sig på – då blir det löjligt.

Jag tror för övrigt detta är väldigt ”fotbollsmässigt”. Om de tjejer som spelar fotboll var annorlunda än killarna hade de gjort något åt det här. Nu verkar det vara prestige i att se lika bortkommen ut som killarna. Likadant med många andra lagsporter – de som kan uttrycka sig, som är talbara i termer av annat är deras sportspråk förlöjligas ständigt. Eller för att det ytterligare ett steg: de som inte är som andra, oavsett de gillar andra killar eller tjejer ifrågasätts. De som läst en högskolekurs – förlöjligas. De som vill vara visionärer och pratar om högt uppsatta målsättningar – förlöjligas.  De som vill spela på ett annat sätt – förlöjligas. De som vill ha en utländsk tränare – förlöjligas. Oavsett om de är vinnare eller förlorare.

Så går det när det enda av all medieträning som verkligen sätter avtryck är autografskrivandet.

För vinnaren är prestationen ett tillräckligt bevis på segern. Han (eftersom det är ännu vanligare i herridrotten än i damidrotten) ler, han hyllas, han tillskrivs diverse egenskaper. Förloraren är ofta lika bra men något gjorde att han förlorade och detta är vad som är det intressanta. Han har en berättelse som slutar i moll. Han är berättaren medan vinnaren ler i fotoblixtarnas sken. Han är också berättaren utan publik.

Det är därför jag i dag tycker HIF är betydligt mer intressanta än MFF. Varför, förmodligen, jag inte skrivit ett ord av hyllning och upphöjande till Rikard Norling efter att han äntligen vunnit SM-guldet. Inte för att jag missunnar honom det – ingen svensk tränare var mer värd det och förmodligen är ingen svensk fotbollstränare bättre än Rikard. Han är dessutom den jag tycker allra bäst om. Men han är i dag ändå relativt ointressant. För mig.

På samma sätt tycker jag inte det är speciellt intressant att hylla Manchester United för at de besegrar Arsenal utan varför de inte är bättre än vad de är. Samma sak om Spurs. De är en klass bättre än Newcastle och ändå var jag så säker på att de skulle förlora att jag satsade pengar på det.

Dessutom finns det en hel stor industri som i princip inget annat gör än att hylla segrare, för segrarnas skull. Så låt mig få skriva några enkla rader om förlorarna för att skriva om förlorarna är en hyllning, inte en mobbing av dessa vinstutslagna.

Att skriva om de allra sämsta i allsvenskan är inte att skriva om de allra sämsta. För varje Stefan Karlsson i Öster finns det ca 9 985 andra licensierade högerbackar i svensk fotboll.  De beundrar. Kanske inte Stefan Karlsson men väl det faktum att han fick spela i allsvenskan. Om 20 år minns Stefan inte förlusterna eller. Vad han minns är att han var en allsvensk spelare, att han fick uppleva vad 100 000-tals andra i hans generation inte fick uppleva. Och han tjänade dessutom rejält med pengar på det.  Vi som inte blev valda, vi som hade velat vara Stefan vill veta varför. Framförallt vill vi ha ett namn på det mänskliga, på misslyckandet.

Varför Stefan misslyckades– tja, han var hyfsad i Superettan och tränaren och sportchefen trodde uppenbarligen på honom. Han fick dessutom Kenny Peavy framför sig vilket borde var de flesta högerbackars dröm eftersom Peavy är seriens mest aggressiva och destruktiva spelare. De som överlevde mötet med Peavy borde ha varit ett lätt byte för en funktionell högerback. Delvis berodde det på en ofärdig innerback rädsla att befinna sig i en ännu mer felaktig position än vad han vanligtvis befann sig i. Delvis berodde det på ett undermåligt anfallsspel. Kanske fanns det även personliga, mentala tillkortakommanden som vi inte känner till.

Men det funkade inte. Kvar är bara vår känsla av en mindre bra högerback, en människa med en fin fotboll, och det är värt att uppmärksamma. Tycker jag.