När Svennis dissar Nisse, Masse, Capello, Sir Alex aoch många andra…

Ibland är det spännande att läsa Svennis bok. Där finns en hel del godis för oss som följt hans karriär.

Som t ex hur socialdemokraternas starke man i Göteborg, och tillika i svensk fotboll på 1980- och 90-talet, Gunnar Larsson, helt felaktigt och falskt kom att sola sig i glansen av IFK:s första UEFA-cupguld, och fortfarande får en massa cred för det. Den gamla styrelsen, de som belånade sina hus och byggt hela det vinnande konceptet, hade tvingats av gå några månader tidigare och fick inte ens en fotoblixt.

Hans förakt för Capello och oförmåga att förstå Sacchis storhet delar jag hundraprocentigt. Generellt finns det när det gäller fotbollen och framförallt tränarkollegor en stor ärlighet och uppriktighet. Gillar det. Det känns befriande samtidigt som han totalt saknar detta kritiska, öppenhjärtliga perspektiv vad gäller hans privatliv och sexmissbruk.

Han nämner inte Göran Skytte och Lazio!

Han dissar faktiskt Nisse Liedholm vilket är intressant. På ett ganska käleksfullt sätt men ändå.

Han ägnar en sida och förklara hur Börje Lantz alkoholism åt sig allt längre in i hans hjärna – och detta samtidigt som Mr 110 procent fick Carte blance av Cavalli-Björkman. Jag undrar vad MFF hade varit idag om de låtit en mer hederlig och frisk agent sköta MFF:s affärer med alla guldäggen?

Överhuvudtaget handlar det inte om svenskar så mycket efter att han hamnat i Benfica. Stefan Schwartz nämns egentligen bara dör att han sätter en frispark på Samp. Och sabbar Svennis dröm om CL när ex-MFF-aren spelade i Arsenal. Thern får lite cred i marginalen medan Matts Magnusson tillerkänns många mål i Benfica men får veta att Benfica inte vann EC för att de var alltför dåliga offensivt.

Samtidigt är det befriande att slippa alla småfalska, inställsamma hyllningar till svenskar bara för att den som skriver är svensk. Svennis har efter 30 år utomlands ett internationellt perspektiv. Det är kul att han dissar Signori och haussar Mancini. Och hans sida om engelska vänsterbackar är verkligt underhållande och rolig. Han berättar kortfattat om varför han tog ut Theo Walcot men inget om konsekvenserna. Likadant om en av hans stora oförklarliga  stjärnor – Darrius Vassel. Vad fan såg han där egentligen. Eller jag förstår vad han såg men hur trodde han att det skulle kunna utvecklas. En spelare som hela tiden fattar fel beslut går inte göra till stjärna, hur intelligent han än månde vara utanför planen.

Han, Svennis, har ofta svårt att erkänna fel. Det mesta är faktiskt dåliga ägare, usla spelare och medias fel. Eller så hoppar han bara över det som gick mindre bra. Som äktenskap och familj, t ex.

En dråplig sida är alla anbud han fått som inte blivit av.  Mötet med Berlusconi  mitt i natten hade varit eller var en höjdare. Hans agent har fortfarande ett papper där det står att han var Man Uniteds näste manager. Med flera. Och han tokdissar Sir Alex ordentligt. Inte för hans framgångar men ger många  exempel för att han inte är klok i huvudet

Den positiva bilden som är starkast är trots allt denna.

Svennis blir Englands förste ickeanglosaxiske förbundskapten.  Med sig får han föreslagit sig som assistent Steve McClaren och Peter Taylor. Han är inte överlycklig över detta men accepterar det. Han inser också att det är viktigt att de två inte känner sig som vattenbärare och konutsättare, speciellt som McClaren kom  direkt som ass åt Fergusson, har stort ego och kände alla nyckelspelarna personligen och enkelt kunde skapa ett helvete för Svennis.

Det är ett dilemma, hur låter man de marginella få känna att de har ett värde när de inte har det. Jo, man ger dem förtroende och låter samtidigt alla spelarna förstå att principer är inget och resultat allt. Och är man bara tillräckligt bra så kan man kosta på sig sånt.

På första träningen låter Svennis de två konbärarna själva hålla i princip hela träningen medan han själv, ensam, började med att ställa ut alla konerna. Om han även bar vattnet förtäljer inte träningen. Respekt!