Jag, MFF, Klas Ingesson, Pelle Blohm, Örebro och Tina Thörner

Många idrotter har arbetat med psykologi och mental prestanda i decennier. Däremot sällan lagidrotter. Speciellt de som har starka europeiska band. Det anses helt enkelt inte tillräckligt manligt ( numera använder man det genusneutrala begreppet ”tufft”) att behöva anlita psykologer.

Många lagidrottare gör det ändå men privat och ofta utan att någon får reda på det. Den lagidrottare som upplever att gemenskapen i omklädningsrummet inte är tillräckligt, och behöver psykologisk stöd, anses fortfarande vara svag.

Jag minns när Real Madrids nye huvudtränare från Albacete i början av 90-talet tog med sig en psykolog i organisationen. Benito Florez, tror jag han hette, omyndigförklarades av alla. Det var direkta hån, spelare gick ut öppet och beklagade sig och när det inte heller gick bra i ligan ( det var när Cruyffs Barça var som bäst) bars båda ut på en pinne från Santiago Bernabeau iklädda tjära och fjädrar.

Det var nästan likadant i MFF när man plockade in Åke Fjellström efter att Sören Åkeby helt förlorat omklädningsrummet och laget rasade i tabellen. Flera spelare vägrade delta och försökte t o m försvåra Åkes arbete. Däremot fick han samtidigt bara lovord från an annan av sina klienter – jag använde Åke för att överleva min cancer. Han kom hem till mig och vi satt vid köksbordet och pratade 90 minuter åt gången. Och mot alla odds överlevde jag. Det var en av alla mentala och fysiska metoder jag använde men jag är oerhört tacksam för Åkes hjälp.  Det kostade men det var värt att dela tränare med MFF… ( och naturligtvis cred, till Tintin vars idé det var och som övertalade mig att testa).

Jag använde redan innan dess, från första dagen, mentala affirmationer från mitt idrottsliv och med Åkes hjälp förstärkte jag dem. Den första, och bästa, var en Pelle Blohm-inspirerad defensiv mittfältsroll. Den gick bara ut på att täcka passningsväggar och uppspel (cancern hade bollen). Jag vet att Pelle själv ser/såg sin roll mer offensivt men för mig är han en av de få positiva, stora kreativa spel- och cancerförstörarna i svensk fotboll. Med andra ord tror jag att Klas Ingesson kanske dödat sin närbesläktade cancertyp av motsvarande skäl – den outtröttlige defensive mittfältarens mentala affirmationer.

Det finns oerhört mycket intressant att skriva om elitidrott och psykologi/neurovetenskap. Jag kommer göra det mer framöver men låt oss bara anknyta till veckans stora snackis i ämnet.

Örebros Hockeykrigare förlorade 12 raka matcher.

I våras tog klubben beslutet att knyta den populära och välkända före detta kartläserskan i rally, Tina Thörner till sig som mental coach.

I en intervju i  Sportbladet tidigare i veckan berättade hon att hon jobbat med killarna i somras men sedan inte hört av laget och inte heller själv brytt sig om att ta kontakt med dem. I mina ögon låter det inte speciellt seriöst, från någon av parterna.

Däremot kan man läsa att hon i förra veckan var i New York med klubbens sponsorer och höll ett föredrag om ledarskap och idrott.

Jag förmodar att det var klubbens nye huvudtränare Patrik Ross som inte ville ha med Thörner på tåget. Annars hade han rimligtvis tagit hjälp av klubbens avlönade, säkert välavlönade mentala coach. Han valde att inte göra det.

Det är lätt att håna honom för det, speciellt som en back i laget i samma artikel klagar på att det var nåt med det ”psykologiska”. Samtidigt kanske det fanns andra skäl, kanske tyckte inte Ross att Thörner hade något att tillföra.  Så det enda jag kan göra är att se om Tina Thörner i alla fall har de teoretiska och akademiska meriterna att psykologiskt tillföra spelarna något, inte enbart klubbledningen och sponsorerna. Läs mer här!