Kvällsderby med härligt hets och hat

Ser  fram emot Sevilladerbyt i kväll mellan de som fortfarande symboliserar den moderna noblessén av nostalgiska francoanhängarne och de som symboliserar det fattiga, anarkistiska, hopplöst romantiska Andalusien. Allt är så mycket tydligare i Andalusien, klasskampen, musiken, fotbollen. Detta är ett av de få derbyn där man fortfarande kan garantera utvisningar, och stentuffa närkamper, hets och hat. Det som är själv symbolen för när lokala orättvisor och evigt föruträttade grannar ska göra upp.

Ett derby gäller fortfarande så mycket mer än fotboll. Ibland saknar jag det i dagens genomkommersiella underhållningsidrott. Det är liksom antingen eller numera, polariserat mellan CL-strikta gossar med instoppade tröjor som inte får svära på plan och kampsportens nöjesmisshandel. Ett fotbollsderby ska präglas av en rivalitet och en svartsjukliknande känsla som inkluderar far och son, Kain och Abel. Det måste hetsas, det måste hatas.

Det börjar med andra ord bli lite väl städat. I Europa. Derbyn är en av de få matchtyper där jag kan acceptera att det blir fult, det hör till men i Europa börjar det bli lite väl polerat. Det var lika bra att Rangers åkte hiss ned i divisionssystemet för till och med Old Firm kändes avslaget, och nästan utan varningar senast det begav sig. Ser dock fram emot nästa för det kommer innehålla flersäsongsfyllt uppdämt hat.

Av det stora derbyna är det väl bara Romderbyt som numera också garanterar utvisningar. Jo, ja, jag längtar lite småhemligt till Argentina och Buenos Aires.

På det viset var Everton och Liverpool också en besvikelse, förutom den uppenbara bristen på defensiv kvalité . Miralles överfall var ju rent personligt. Det närmaste vi kunde komma var en ful armbåge i en luftduell av Gerrard. Men Gerrard är Gerrard. Han fick inte ens varning. I övrigt var det tråkigt välpolerat.