Sportlitteratur och Sverige

Jag vet varför vi har så svårt för sportlitteratur i Sverige. Eller. Svenskarna har inte så svårt men media har svårt med det. Kanske för att media, i betydelsen dagstidningar, en gång var så starka och dominerande. Och att svenskarna var ett dagstidningsläsande folk, bäst i världen efter Finland.

Det var så när jag började skriva och recensera sportlitteratur. Då hade jag på kultursidorna skrivit om några engelska titlar men när jag gav ut ”Listboken” insåg jag att den hamnade mellan avdelningarna. Det fanns ingen sportjournalist som ansågs sig behöva eller ha tid att läsa sportlitteratur. Litteratur var inte sport nog.  Och trots att jag fick lysande recensioner på många större kultursidor och i SVT var de flesta kultursidor helt kallsinniga. Sport var inte fint nog.

Det är delvis fortfarande så, framförallt på sportredaktionerna. Ändå är den svenska bok som sålt mest genomtiderna, i särklass, boken om Zlatan. Skillnaden är att det nu kommer ut mer och bättre sportlitteratur och att väldigt få läser dagstidningar, i papper.

Jag tänker lite på det för Fredrik Persson har än en gång Expressen/Kvällsposten att trycka ett långt utdrag ur hans nya bok. Den om Janne Gunnarsson. Fredrik är skicklig på det. Det är hans tredje bok på ett år- i våras kom den om Bros och för ett år sedan den om ”Bagarn”Rosenberg.

Och att DN-kultur i går hade ett helt uppslag om spökskrivare och där bland annat Svennisbokens författare Stefan Lövgren berättar om jobbet. Och om varför biografimarknaden i Sverige exploderat de senaste åren. Lövgrens nämns för övrigt inte alls i varken TT-texten eller SDS bildtext vilket jag tycker är djupt oetiskt. Lika oetiskt som de kändisar som låter andra skriva böcker och sedan nämns inte den egentliga författaren någonstans.

En annan orsak till att fundera på det är att det kommer en liten fotbollsantologi i veckan på Galleri 21 förlag här i Malmö där jag skrivit en av de skönlitterära texterna. En tredje orsak till fundering är Sydsvenskans sportredaktions förhållande till sportlitteratur.

Jag vet att Anja Gatu läser böcker och att Heide Silvander ibland nämner det i en TV-krönika, nattduksböcker. Och ändå…

När jag började recensera Årets sportlitteratur frågade jag SDS ifall de var intresserade. Det var de inte. Max som då var chef förklarade på en, kort, rad att det skötte de själva. Några år senare hade de faktiskt en genomgång, liksom den jag säljer. Fast den var mindre, innehöll bara några titlar  och var skriven av en vikarie. Han hade dessutom plankat mina omdömen. Varför jag är så säker på det är för att allting var ungefär så som jag tyckt förutom ett omdöme om en Gaisbok som var helt uppåt väggarna. Det framkom tydligt att skribenten, som själv skrivit en MFF-relaterad bok, inte läst Gaisboken. Däremot hade jag i min text en syftning som var slarvig och som kunde tolkas just så som vikarien gjort.

Häromveckan, i samband med en TT-text om Svennis bok, fast texten handlar egentligen enbart om vad Svennis gör i dag och inte om boken, har SDS lagt en understreckare med ”Andra aktuella sportbiografier”. Så klokt, tänker jag. Det står inte vem som är hjärnan bakom men jag har något att säga om urvalet.

För att det ska kännas aktuellt har man daterat Magnus Hedmans ”När ljuset släcks” till 2013 när den kom ut i april 2012. Det är inte hederligt. Man har med en kommande titel om Tony Flygare som säkert blir intressant.När den kommer. ”Våren 2014”, känns optimistiskt. Den tredje titeln är Alex Fergusons biografi som säkert är läsvärd ifall man är väldigt intresserad av Man United.

Det är allt. En gammal, en som inte finns och en obskyr engelskt titel (som kommer i svensk översättning men det vet inte SDS). Om fotboll.

Bara i år kommer det minst tio andra ”sportbiografier”. På svenska. Om svenskar. Om andra idrotter än fotboll. Det finns dessutom några väldigt intressanta på danska för SDS-läsarna. Framförallt kom det en vecka före texten en utomordentlig bok om Malmös store idrottsledare på 1900-talet skriven av en av de mest kända MFF-arna genom tiderna. Att inte ”Stolt och Stark – om Eric Persson som byggde Europas näst bästa fotbollslag, Malmö FF”  ens nämns säger en hel del om SDS sportredaktion. Eller som Max själv skrev ”det sköter vi själva”.