Tron flyttar berg, även i kristendomen…

1949 utropade Påven Pius XII Madonnan di Ghisallo till cyklister och tävlingscyklisters eget skyddshelgon. Vid dess kapell står det att ”Gud skapade cykeln för människans skulle kunna arbeta och underlätta färden på livets komplicerade väg”.

Ur den fantastiska boken ”Bergtagen” ( Pedal Publishing 2012)

Därmed styrde den katolska kyrkan in på en helt ny väg eftersom cykeln under det tidigare 75-100 åren ansetts vara ett djävulens redskap. Tvåhjulingen användes nämligen av socialistiska och fackföreningsrörelsens förkunnare, de så kallade Röda cyklisterna. Speciellt i området runt Bolonga och Po-dalen.  Cykeln användes också som snabbt fortskaffningsmedel vid demonstrationer och blockader och var så effektiv att i slutet av 1800-talet förbjöds cykeln tillfälligt i många italienska städer. Den gav också arbetarna större möjligheter att finna jobb och efterhand gavs cykeln en alldeles egen plats i den italienska socialismen. Men det handlade enbart om politik. Cykelsport ansågs däremot som något farligt för arbetarklassen.

Så när strax före Andra världskriget Gino Bartali vann både Girot och den första Touren (då man fick ha cyklar med växlar)  använde den katolska kyrkan detta som ett bevis på Guds överlägsenhet. Bartali bad böner när han klättrade uppför bergen och var medlem i ”Katolsk Aktion” men också glad i vin och mat. Efter kriget utmanades han dock av Fausto Coppi som representerade en asketisk livstil och stod klart till vänster politiskt. Och han var uttalat ateistisk, hade t o m ett utomäktenskaplig relation som även Påven gav sig in i och försökte stoppa rent fysiskt. Stor kalabalik!

Ur den fantastiska boken ”Bergtagen” ( Pedal Publishing 2012)

Duellen mellan Bartali och Coppi utvecklades till berättelsen om det italienska efterkrigssamhället och kampen mellan den kristna högern och den radikala vänstern.  Det är oerhört spännande och en av flera fascinerande essäer i den danske amatörcyklisten och historieboksförfattaren för Folkskolan Aage Hoffmans nya bok ”Cykelrytter – mellan Gud och Djævel. Det är helt klart en av årets mest intressanta sportböcker.

Utgångspunkten är att elitcyklister liknar munkar i både sin livsföring och i sitt förhållande till kroppen. Hur de späker sig för att vinna kärlek och framgång. Hur de är medvetna om att de måste bruka kroppen men för att vinna måste de också igenom smärtan och nå det som marathonlöpare kallar ”Runners High”. Meditativa tillstånd och hänryckningsprocesser, faktum är att författaren kommer fram till att de flesta tävlingscyklister är religiösa, fast utan kyrka och Gud.  Snarare menar Hoffman att dopingmedel fungerade som det som förenade de många olika individernas enskilda trosuppfattning. Och att det alltid varit så och fortsätter vara, enligt Hoffman.

Det belgiska helgonet Eddy ”Kannibalen” Merckx och hans franske kollega Bernhard af Clairvaux. Ps Post-loppsbilder.

Hoffman drar massor av paralleller och exempel, ofta bygger det på citat och mailväxlingar. Exposen sträcker sig från Antiken genom historien och fram till våren 2013. Men det är framförallt en cykelbok där ett kapitel till exempel handlar om ”Eddy Merckx och den protestaniska reformationen”, ett annat om Tom Simpson, ett om Michael Rasmussen e t c. En underbar, lärd och spännande bok om relationen mellan sportens kroppar och huvud.

Ps När kapellet vid Madonna di Ghisallo (753 meter) blev alltför fullt med reliker tvingades man bygga ett museum bredvid.