Så har då äntligen tenniskommentatorn på SVT Janne Gunnarsson redigerat sin 88 tecken långa fb-status, från 4 juli 2012. Han har gjort det genom att skriva en bok, en självbiografi på 300 sidor. Jag tror idén ”Bakom de kritade linjerna” var att tvätta bort stämpeln som rasist efter att han på sin fb-vägg skrev ”Pengarna räcker tydligen inte när vi ska ge 27 000 nyinflyttade somalier socialbidrag”.
Jag trodde också de 88 tecken var ett misstag av Gunnarsson när jag började läsa boken. Ju längre jag kom i min läsning desto mer övertygad blev jag dock av att Gunnarsson verkligen menade det han skrev, på facebook.
Jag har aldrig läst en självbiografi där författaren framställt sig själv som mer ohederlig, falsk och bedräglig. Och där han uppbarligen är stolt över det. Det rimmar inte så bra med förutsatsen att framstå som tvunget sanningsvittne, han som alltid säger sanningen och därför också, i boken, tvingas ta heder och ära av bland annat Wilander, Thomas Johansson med flera. Plus naturligtvis alla som kritiserat ”Somalia-Janne”.
Slutligen måste jag säga att jag tycker böcker som ägnar sig åt produktplacering på i princip varje sida – och dessutom åt Gunnarssons tyska turisthotellkedja på Kanarieöarna viger ett eget hyllningskapitel på 13 sidor – inte är seriösa. Alla företag nämns antingen två eller sex gånger per sida. Ja förutom den tyska kedjan där Gunnarsson är anställd för att några veckor om året ”placera bollarna på gästernas racketar”. Det hade t o m kunnat vara OK att skriva om arbetsgivaren om inte författaren inledningsvis varit så arrogant till jobbet och att författaren inte varje gång skrivit ut namnet, i genomsnitt cirka 15 gånger per sida.
Janne Gunnarsson och Fredrik Persson tjänar säkert en rejäl slant på det här men de har förlorat sin heder, i trehundra blanka set.
Min recension i Smålands Posten förtydligar mitt resonemang. Tyvärr framstår boken fortfarande som ett mysterium, ett litterärt självmord.
Ps ”Somalia-Janne” är namnet Patrick Ekwall använder när han twittrade:”Somalia-Janne tillsammans med David Fjäll gör OS-tennisen för SVT. Intressant par”. För detta är han av författaren till boken evigt dömd.
Pss Jag har ännu hittat orsaken till titel. Den kanske finns nånstans, jag har bara inte sett någon hänvisning till kritade linjer. I tennis kritar man ju inte linjer utan ifall man sköter bana så är det ju grus och man ”drar den”. Linjerna ”sopar” man eller gör med liten borste. Men kritar? Är det en förtäckt hänvisning åt ett kokainmissbruk som författaren själv ägnat sig åt eller ville Gunnarsson/Persson bara vara lite extra taskiga mot Mats Wilander vars nära vänskapsrelation Gunnarsson sabbade då Wilander mot sitt nekande av ATP dömdes för ”kokaindoping”.
Pss det finns några kapitel i boken som hade varit klart läsvärda ur tennissynpunkt om inte författaren skrivit en hel bok i staccato när de flesta utgångar sällan är mer än en eller två rader. Till det ett bildspråk vars förebilder måste vara vykort och ratade, på grund av att de är alltför triviala, dansbandsmetaforer.
Fredrik Persson var inte nöjd med recensionen. Han har inte hört av sig till mig men däremot skickat ett flertal mail till en rad chefer på Smålandsposten. Han försöker också misskreditera mig på hans/hans förlags hemsida. Vilket fick mig att skriva lite mer om boken och Perssons metoder. Grejen är ju att jag varken har något emot människan Fredrik Persson eller människan Marcus Birro. Jag tror t o m vi hade haft mycket kul att prata om ifall bara de bara insåg att jag inte hatar dem bara för att jag varit kritisk till deras böcker.
Det bör också påpekas att både de här recensionerna var beställda. Jag tar aldrig initiativ till att i dagstidningar recensera böcker jag inte tycker är bra. Men om jag nu anses vara värd uppdraget och kunna göra det bättre än andra, så tar jag naturligtvis på mig rollen som recensent. Oc hjag försöker alltid vara så ärlig och uppriktig som jag kan. Det ligger i yrkesrollen, min yrkesroll, både som litteraturrecensent och sportjournalist!
Lämna ett svar