366 maratonlopp på 365 dagar…

Maratonkvinden – 366 maratonløb på 365 dage av Annette Fredskov på Mussmann forlag

Hur kommer man på en sådan här galen idé? Hur är det möjligt, rent fysiskt? Speciellt för en 41-årig sklerospatient?

Efteråt kan Annette konstatera att hon mår bättre än någonsin, blev våldsamt trött i benen och fick tre hål i tänderna. Det är allt. På pluskontot? Tja, ett nytt liv till exempel.

Jag träffade Annette på den danska bokmässan:  lång kvinna, lite höga axlar, nästan osminkad, stort leende. Och så fort jag insåg vad hon faktiskt gjort framstod hon plötsligt som nästan en omänsklig levande varelse alldeles framför mig, som tilltalade mig. Det var en häftig, nästan lite religiös känsla. När jag frågat ”men varför” och hon berättade om sin sjukdom, om hur hon vägrade låta sig bli ett offer så rann det tårar ned för min kind. Inte enbart för att det var så vackert och hon var så fantastisk utan att också för att det, i smått är min egen historia. Hur jag kämpade med min cancer och min helt utslagna kropp genom att ta långa promenader med hunden Pricken och cykla, långsamt, långsamt. Men jag gjorde det, tvärtemot vad mina läkare och sjukhusterapeuten sa att jag borde och fick.

För jag kände att kroppen, trots tredubbla cytostatikadoser, ofta kunde mer och ville mer och att det ta var en del av överlevnadsstrategin. Precis som att aldrig sjukskriva sig.

Annette fick ”domen” skoleros strax innan hon skulle fylla 40. Hon fick lära sig vad man fick och inte fick, om biverkningar av medicin e t c. Hon hade redan sprungit 7.5 kilometer, två, tre gånger i veckan. Kunde hon fortsätta med det – nej absolut inte!

Annette tar i bokens inledning upp några av de uniformer/roller vi tar på oss ibland, av olika orsaker, längre eller kortare stunder: ibland blir det en livsuppgift att fylla ut uniformen:

Tjänsteuniformen

Polisuniformen

Domaren

Offerrollen

Moder Teresa-outfittet

Den som behagar

Att slippa ta ansvar är det vi får ut av offerrollen och det är rädslan för vad den gör med oss som får Annette att börja springa maraton. Vi får följa henne i en slags dagbok. Om hur svårt det är att ta sig ur sängen en vinterdag med 10 minusgrader, djup nysnö och benen som skriker av trötthet.  Och hur hon efter loppet och hemkomst sköter hemmet, barnen.

Framförallt blir 366/365 ett slag organisatoriskt jobb för hennes man och föräldrar måste sköta allt runt omkring: som att tidigt varje morgon fixa mat- och drickkontrollen i garaget, fixa fram löpare som kan tänka sig att springa maraton en mörk och kall morgon i Næstved på södra Själland – för att det ska räknas som en officiellt maratonlopp måste det vara minst tre löpare.

Lyckligtvis råkar hon nästan aldrig ut för skador utan skulderblad och benhinnorna efter blott en vecka…  …då powerwalkar hon en vecka och sedan har det läkt.

Förutom att springa är det viktigaste att vila. Hon ligger och sitter ned så ofta hon kan och det får naturligtvis konsekvenserna för familjelivet. Men hon försöker. Hon skapat t o m egna maratonlopp på platser där barnen ska spela handbollsturneringar så att hon både kan löpa och följa barnen.

Sitt första maratonlopp springer hon 2010  och efterhand springer hon mer och mer . Hon lär sig att hennes vanliga fart (3.30-3.45) är det stora hindret för att springa ofta. Så hon ligger alldeles under fem timmar under maratonåret och när hon i t e x Köpenhamn maraton medvetet vill springa fortare, om än så bara 20-25 minuter får hon betala dyrt för det dagarna efter.

På samma sätt påverkar det henne och farten negativt om det finns problem hon funderar på istället för att bejaka. Som när den osannolike, döve, och helt språkokunnige vitryske förtidspensionären Roman har cyklat till Næstved för att springa de sista 14 loppen dyker upp på garageuppfarten men inte har några pengar till nånting blir Annette verkligt arg, förbannad. Men han kan springa och liksom Annette ser han bara möjligheterna, inte problemen.

Det handlar väldigt lite om att äta och dricka. Hon tappar ett kilo på året och fettprocenten sjunker från 21 till 17 –det är allt. Hon dricker Faxi Kondi (en läsk) är hon springer och för första gången i sitt liv får hon hål i tänderna –tre stycken…

Själv fick jag en av årets bästa kramar!

Det är en fantastisk bok om en fantastisk kvinna!