Fredrik Perssons hötappar

En sak som är tydlig med boken om Janne Gunnarson ( se länk till recension och mer text här) är att det är viktigt att vara konsekvent. Med andra ord så skall man om han lägger så mycket krut på att framställa Gunnarsson som en ärlig, uppriktigt man med sanningspatos ärvt och inpräntat från mamma, försöka undvika saker som talar mot den bilden.  Nedan exemplifierar jag hur Gunnarsson/Persson i boken stoltserar med hur bra han är på att bedra, fuska, ljuga och till och med hota. Han tycker hans är smart, jag tycker han är osympatisk. Man måste välja, antingen eller. Inte både och.

Denna motsägelsefullhet/ textuella schizofreni demonstrerar Fredrik Persson på sitt förlags hemsida där han dels plockar ut de positiva  ord jag har att säga om boken ( visserligen ur sitt sammanhang men va fan, det bjuder jag gärna på..) .och sedan ett av Marcus Birros flera angrepp på mig som kritiker, och människa. Jag har inga problem med detta men inser inte Persson att det ena förtar tyngden i det andra? Om jag lovordar boken – vad är det värt när jag är landets i särklass sämste kritiker och bär en rutten karaktär?

Två saker före exemplen:

Precis samma hötappsproblematik kännetecknar Fredrik Perssons relation till  upphovsrätten. Trots att han själv är författare och vägrar skicka boktexten som pdf till recensenter ( vilket annars är legio om recensenten vill det)  ”lånar”han hela texter till boksidor och hemsidor.  Ibland utan att ange källa.

Man får, faktiskt, inte bara sno texter tur som helst Fredrik. Förra gången jag recenserade dig snodde du hela texten från Kristianstadsbladet, utan hänvisning. Fredrik, det är lika illa den här gången trots att du även har med en länk till SR Debatt. Det samma gör du förövrigt i boken om hockeyspelaren Bros som inleds med hela texten till en låt utan att ens nämna vad låten heter, vem framföras av eller vem som skrivit texten. Kanske har du inspirerats av texten om Gunnarssons ”smarta fiffel”?

Att vara frilansande litteraturkritiker är i Fredrik Perssons ögon något nedvärderande, med tanke på hur han använder det i presentationen av mig. Tyvärr är cirka 98 procent av alla landets litteraturkritiker frilansare. T o m Marcus Birro är frilansare.

Nu till sanningsägaren Gunnarsson!

I hela kapitel 27 (sid: 197-201) stoltserar Gunnarsson med hur han genom hot, lögner och bedrägerier tillskansar sig olika förmåner han egentligen inte har rätt till. De många, korta utgångarna är inte mitt sätt att förtydliga utan direkt från boken.

”Jag kan berätta några exempel på hur jag alltid sett en utmaning, en match, i de flesta situationer. Om det går att vinna matchen så gör jag det.”

Han berättar hur han genom att klippa och klistra om flygbiljetter får åka buiness class istället för ekonomiklass.

”Det här var ingen engångsföreteelse. Det var utstuderat och i mitt tycke smart.

/./

Men det gick under väldigt många år och det känns som ett lyckat initiativ.”

Han berättar hur han, hans kompis Hans Larsson och deras båda söner är i Glasgow för att se en Champions Leuage-final i fotboll men inte har bokat hotell. Så Gunnarsson tar sig till spelarhotellet som är reserverat för klubbarna och UEFA.

”En receptionist mötte oss och meddelade att hotellet var fullbokat och dessutom abonnerat. Som om vi inte redan visste det?

Jag tittade på receptionisten som snart hade fått sällskap av ytterligare personal.

Jag förklarade för henne att det skulle vara väldigt tråkigt, rent av smärtsamt, om det inte skulle gå att ordna övernattning och matchpaket till oss.

Kvinnan var helt mållös.

Jag fortsatte:

Det är nämligen så att när jag nu väl fått hit Henrik Larssons bror till den stad som är så starkt förknippad med hans lillebror så blir vi utkastade.

(Gunnarsson visar upp kompisens pass och de kommer över en av hotellets sviter)

”När vi öppnade dörren till sviten fanns det massor av fotbollsprylar, frukt i fina kristallskålar, godis och allt man kan önska sig.

”Jag hoppas ni skall trivas. Ni åker med UEFA:s officiella bussar till arenan”, lät hotellchefen meddela medan han bugade ömt för mig, Henkes ”bror” och våra söner. ”

Det tredje ”exemplet”

”Ibland gör jag en sport av att komma in på arenor som är fullsatta.

I Cadiz, i hjärtat av det underbara Andalusien i Spanien, gjorde jag samma sak. Här försökte jag få personalen på mediacentrat att förstå det ohållbara att slarva bort en fax från Stockholm med ackreditering för Mr Gunnarsson och en vän.

Efter många ursäkter och beklaganden fick vi vår kompensation.

Vi gled in med våra VIP-brickor”.

Det är lögner och hot och som han skriver, enbart ”några exempel” på det. Vi pratar om en människa som satt det i system. Dessutom ägnas betydligt mer plats åt alla practical jokes han genomfört – som alla går ut på att lura människor.

Jag tycker  personligen att det är ganska osympatiskt men jag hade förmodligen inte berört det i recension ifall inte hela boken nu går ut på att visa vilken ärlig och moraliskt oklanderlig människa Janne Gunnarsson egentligen är, trots fb-statusen. Samtidigt som han aldrig missar en chans att berätta hur omoraliska en rad andra, namngivna, människor är. Varför han måste ta heder och ära av alla dessa människor – jo för att Gunnarsson ständigt hänvisar till mamman och uppväxten där ”han fick lära sig att alltid säga sanningen”.