Känslan av att botten inte är nådd

Det stora problemet med svensk landslagsfotboll de närmaste två åren är att alla kommer uppnå sina mål, samtidigt som svensk fotboll tar ett par steg tillbaka.

Två år till med Hamrén var väntat och lite tragiskt men kanske inte någon katastrof. Speciellt inte för Zlatan som nu kommer göra 10-15 mål till i kvalmatcher och sedan kan dra sig tillbaka som den i särklass bäste målskytten i landslagsfotboll. Några andra ”mål” har han inte längre i landslaget.

Hamréns mål är att ta EM-slutspelet i Frankrike. Jag tror faktiskt även jag hade kunat göra det, åtminstone taktiskt. Om två år är vi i där, och kommer åka ur i gruppspelet. Och sedan kan vi förhoppningsvis börja om. Från början. Utan Hamrén.

Den utåt sätt helt visionslöse, okarisimatiske,  Karl-Erik Nilsson är också nöjd med att få åka till Frankrike och glassa. Ribban ligger extremt lågt!

Samtidigt måste man inse att Sverige just nu har sitt sämsta landslag många många, många år. På många decennier.  Mailade lite med gamle bragemittfältaren Rhonny Nilsson idag. Han fick inte en enda A-landskamp fast han var bra. Men då bestod det svenska mittfältet av Thern, Strömberg, Prytz, Schwartz. Och bland som knappt fick plats var Stefan Rehn Everton,  Anders Limpar Arsenal,  Klas Ingesson Bolonga,  Ulf Eriksson som alltid hamnade i fel lag……  Dessa mittfältare höll dock en jämförelsevis högre  internationell klass än någon på dagens svenska mittfält! Och likadant är det i backlinjen. Det är inte längre första sorteringen i landslaget utan spelare som Sebastian Larsson ( som verkligen försöker man aldrig kommer bli en stor spelare) snart kommer att ha gjort 100 landskamper och bli en siffermässig legend…

Svensk herrlandslagsfotboll har stora problem!