Linda Haglund, 25, och Hasse Holmér ,50, på kärlekssemester i Västindien

När Linda Haglund skulle bli med bok bestämde hon sig för att själv skriva ”Lindas resa”. Så hon skrev, själv. Förlaget hjälpte till att redigera. Eftersom Linda nu inte skriver så där jättebra kanske hon skulle låtit någon annan skriva och/eller fokuserat på det som andra skulle vill läsa, inte enbart det Linda själv tycker är intressant. Det borde åtminstone förlaget sagt. Det är förlaget uppgift.

Jag vet inte vad Sivart förlag sa men resultatet är inte en bok om en av världens snabbaste kvinnor som 25 år gammal dömdes till 18 månaders avstängning för doping. Och aldrig kom tillbaka. Och som förmodligen vet väldigt mycket om doping och svensk friidrott.

Det är istället en bok om att ha släkt i Danmark, vilka träningskompisar i ungdomsåren som var trevliga och varför men speciellt handlar det om Lindas liv efter avstängningen. Visst det handlar även om friidrott men aldrig om tävlandet utan istället om vad tränare Pertti sa och hur det var att träffa någon kändis. Nästan alla historier saknar poäng. Man bläddrar förtvivlat i boken och tänker att det var ett misstag och att nästa kapitel säkert är bättre.

Det är en bok och en sprinterstjärna som blir en litterär jogging över 300 sidor. Det blir lite konstigt, ostrukturerat, flummigt och framförallt – det är helt ointressant!

Under avstängningen reser Linda till LA för att hon ”behövde utvecklas som kvinna” och ”jag hade gift mig” – med vem, hur, när, var och varför får vi inte reda på. Linda träffar en kändis. Linda tar ett jobb.  Linda går på fester med ”konstnärssjälar”. Linda tillbringade även några dygn ensam med Hans Holmér (som hon tycker mycket om och är ett stöd för henne) på ett semesterparadis i Västindien. Den berättelsen tar 10 sidor och handlar om bikinis och god mat. Jaha? Det låter på alla sätt som en klassisk kärlekssemester men Linda berättar inget, bara antyder en massa. Eller så tycker hon att små erotiska antydningar i poolen är värt 10 sidor.

I slutet berättar Linda att hon se sig själv som ”idrottskonstnär och kulturarbetare” som ”gav andra en möjlighet att beröras av mina tolkningar av 100 meter, nerven och rytmen.”

Det låter underbart – den boken skulle jag verkligen älska att få läsa. En 100 meterskonstnär om kroppen och rytmen och känslorna. Tyvärr är det en annan bok för så här beskriver Linda sitt konstnärskap i boken:

”Nu hade det blivit dags för loppet: varm livlig, avspänd, underbart, koncentrerad.

PANG! Startfältet exploderade. Jag vann loppet före Evelyn Ashford, världens snabbaste kvinna på den tiden.

Efteråt blev det många intervjuer. Jag pratade med…”

Det är allt.

Dopingen då? Var hon skyldig eller är det efterhandskonstruktion att hennes tränare sedan åtta år tillbaka plötsligt lurade i henne anabola steroider.

Historien är i sig helt osannolik. Dessutom dopade sig i princip alla under den här tiden men det skriver inte Linda ett ord om. Med tanke på hur bitter hon är i övrigt, vore det inte logiskt att i så fall vara åtminstone lite bitter på alla dopade konkurrenter som bestal henne på medaljer, rekord och ära?

Jag har svårt för den här typen av böcker som ska ge intryck av vara en ärlig och öppenhjärtlig minnesbok om en öppen, ärlig människa som inte döljer något.

Linda!  Om du verkligen vill att folk ska läsa om dig och ditt liv så låt någon annan skriva, och byt förlag.