Maxtiotår

Kvällspostens före detta sportkrönikör Kent Hansson avfärdade i raljanta och kränkande ordalag en gång en kritisk bloggtext  jag skrivit ( om bristen på kvalité i KvP:s handbollsbevakning) med att jag aldrig hade varit fast anställd på en sportredaktion. Det var så han såg på kvalitétsbegreppet. Ungefär samma argument jag själv använt för att just slippa bli anställd och förbli fri som i frilans under 25 år inom journalistiken.  Med fasta anställningar kommer nämligen även kravet, eller konsten, att inte skriva och berätta om vissa saker.

Det finns en massa nyheter och avslöjanden om sport, framförallt i Sverige, som sällan eller aldrig kommer fram. När någon dock vågar och vill slita sig från bojorna blir det ofta bra. Som när Lisa Edvardsson skrev om gymnastikförbundet förra vintern och mycket välförtjänt nu blev Årets sportjournalist. En annat perspektiv på det här är att det krävs en samhällsredaktion på SVT för att ta tag i några av de värsta skamfläckarna som ekonomisk doping i Kommunsverige (Leksand, Helsingborg och Timrå bland annat) och dopingen i  längdåkarvärlden. De flesta svenska sportjournalister sitter på en rad små och stora ”scoop” som de inte kan eller inte vågar publicera. Så är det.

När Svenska Journalistförbundet  för några år sedan äntligen uppmärksammade att de hade en massa sportjournalister till medlemmar gavs det ut en antologi. Med de bästa, mest litterära texterna. Som om sportjournalistiken behövde stilistisk upprättelse:  ”titta de kan minsann”! Kanske trodde SJF att Kent Hansson var representativ för svenska sportjournalister…

Det utmärkta danska förlaget Turbine är ett exempel på ett förlag med spännnande sportboksutgivning. Till exempel den här, skriven av Erik Nielsen, som borde sälja bra i Danmark men förmodligen är omöjlig att skriva i det fördomsfulla Sverige.

13 etermediepersonligheter berättar om hur det egentligen var. I sporten, bakom micken. T ex berättar Jørn Mader om när Danmarks förbundskapten i fotboll drog med sig honom ut på en barrunda inför en landskamp. Och hur de kom tillbaka i taxi till hotellet på morgonen. Eftersom ingen ledde träningen så hade Extrabladets utsände inlett uppvärmningen…  Och att ”Ricardo” var så bitter att han till och med under sitt livs största ögonblick inte kunde glädjas. Minuten efter att Danmark vunnit EM- 92 kommer En glädjestrålande Förbundspamp och mediechef, Fritz Ahlstrøm, emot Møller Nielsen med öppna armar och ropar ”stort grattis till triumfen” varvid förbundskaptenen drar sig undan och säger ”dig vill jag inte ha några gratulationer av”. Det är en märklig man, Ricardo.

Där är hundratals av den här sortens berättelser i boken men vad jag saknar är journalisterna och människorna bakom mikrofonen. Förutom Mader och några som bara omtalas som grava alkoholister, handlar inget om baksidan med världens bästa jobb. Om stressen, etiken, villkoren, kraven och det ständiga problemet med att bevaka människor som är extremt känsliga för kritik.

Varför inte en svensk version, eller två. En med historierna som aldrig skrevs ( bla aktuellt med Lindas resa…)   sas eller sändes och en med ett större grepp där man granskar det Sportens Stemmer framförallt missade: arbetsvillkoren, det negativa, ja rent förfärliga med ”verdens bedste job”. Det finns många läsvärda historier även där!