Krav, OS-hopp och svensk idrotts ”selleri-syndrom”

En ung tonåring debuterar i någon alpin idrott kommer sjua och utropas direkt i Radiosporten som ”ett OS-hopp”.  Varför? Och hopp om vad – medalj förmodar jag?  Varför? Vem tjänar på det här? Tror Radiosporten att lyssnarna är så ohyggligt korkade? Jag förstår verkligen inte hur Radiosporten tänker.

Damkronorna fick krav på sig för att få en OS-biljett. De klarade det inte men får ändå åka.Rimligtvis måste även de vara OS-hopp!

Inför London var det samma sak. Många idrottare fick krav på sig som de inte klarade – men ifall de bara skrek tillräckligt högt, med medias hjälp, fick de åka. Och misslyckades. Som till exempel Sofia Arvidsson.

Min uppfattning är att detta är ett synsätt som präglar, och plågar, svensk idrott. När det gäller ungdomsidrott är det helt OK, det viktiga är inte resultatet utan prestationen. Även för många vuxna idrottare är det säkert också så: prestation är viktigare än resultat inför de riktigt stora tävlingarna. MEN. Har man krav så måste man följa dem när det gäller vuxna elitidrottare, framförallt när det gäller damidrott, framförallt när det gäller de stora sporterna som ishockey och tennis. Jag tror jag att en del av de uteblivna framgångarna beror just på detta. Man ställer krav på resultat och när det inte lyckas nöjer man sig med ”att det går lika bra med prestation”. Och vi är där nu när resultat är tomma ord, utom i Radiosporten där en enskild sjundeplats ger medaljvittring.