Extremtennis och sportromaner

Skriver specialtexter om både årets sportromaner och sportbiografier. Kommer här om runt jul, i tidningarna inom 7-10 dagar ! Men jag ska försöka skriva lite om speciellt romanerna här, Där är några väldigt bra. Som ”Vattenbäraren” och ”Till bristningsgräsen” liksom  Viktor Johanssons ”Den mörka sporten”.Här är ett utdrag ur en recension tidigare publicerad på några kultursidor:

Ingress: En arabiskättad Björn Borg mitt i Husbykravallerna: där är bakgrunden till Viktor Johanssons nya roman ”Den mörka sporten”.

Brödtext: ”Tänk dig att du står och tränar mot en garageport, sen öppnas garageporten och bollen försvinner in i mörkret /…/ bakom varje garageport suger ett svart hål”

”Jaget” i Viktor Johanssons tredje roman ”Den mörka sporten” (Wahlström & Widstrand) är en ung extremtennisspelare i en förort full av krigstraumatiserade barn och föräldrar. Barnen, till skillnad från föräldrarna, vill bli sedda, bekräftade och vet exakt vad som gäller 2013: sport eller vandalisering. Gärna en combo med extra bonus om man kan sabba sig själv.

T ex är vit tennis inte nog. Det är en alltför tyst sport, låter som ”distade elgitarrer” och ”stänger inte ute alltsammans”. Istället tvingas man vandalisera tennishallar, bränna av bollkanonen på väktarna eller själv ställa sig framför och låta den pumpa ut bollar tills man faller omkull med bröstet fullt av blåmärken.

Barnen börjar spela ”konstig fotboll” och har ont på riktigt så att alla som vill får straffspark – en terapi där de får uttrycka sin smärta: ”Men det var inte som filmningar i ligafotboll, det är inte alls som att filma”, bedyrar jaget.

Andra ”är tvungna att uppfinna sina egna sporter” som  t ex ”krympla” vars mål är att ”jämna ut klasserna”. I golf ”stampar man sönder någon rikings händer med dubbade golfskor, sjukskriva honom så någon får ta hans plats”.

Sport är en metafor för ett meningslöst liv värt en match, en duell med dig själv: ditt mod vs din smärta. Längst ned på rankingen är dock inte barnen utan djuren – man måste hämnas orättvisan i att de annars får leva när barn dör. Katterna, kamphundarna, rådjuren och sköldpaddorna, alla plågas ihjäl likt ställföreträdande, etniska svenskar. T o m Gud fruktar Gottsunda och lägger sig framför tunnelbanetåget men han räddas, just han klarar sig vidare, okänt vart.

Jag tänker på Johannes Anyurus senaste roman. Även den handlar om hur en ung självdestruktiv son landar i den döde faderns traumatiserade upplevelser av ett avlägset, oförklarligt krig, lemlästade offer och den tysta snön runt en flyktingförläggning i skogen.

Den mörka sporten är en utomordentlig men aningen ojämn politisk roman som hela tiden refererar till jaget på vacker, våldsam förortssvenska. Jag tror den kommer göra sig ännu bättre som dramatik än som roman.