”Peter Swärdh är den sämste tränaren jag någonsin haft, en ren katastrof”

Större i Danmark än i Helsingborg…

Den före detta skyttekungen i Helsingborgs IF, Peter Graulund, tvekar inte att döma ut sin tränare i Sverige som en katastrof. Och i sin nyutkomna biografi  ”Jeg er nummer 11- historien om Peter Graulund” ( Turbine forlag) berättar han varför.

I princip tycker Graulaund att Swärdh är en ”jävla mes” och att han bums tappade omklädningsrummet.

Innan jag går in och i konkreta exempel beskriver varför Graulund tycker Swärdh är värdelös tänker jag lite på höstens konflikt tränare – spelare i Helsingborgs IF. För i grunden är det samma som 2004-05:  en snäll tränare som inte ställer krav och tidigt tappar delar av omklädningsrummet. Mot den gemytlige, oerfarne tränaren opponerar sig en utländsk anfallare med mycket temperament.

Graulund har kultstatus i Århusklubben AGF. Han såldes dock till Bochum  men efter ett tag  lånas han ut till AGF. När Sören Åkeby blir tränare i AGF markerar han att han inte gillar Graulund. Trots att han gör mål och klubbeledningen säger att de vill ha honom för att lugna fansen säger de också att han blir alltför dyr att köpa loss.

Där kommer HIF in. De har 5 miljoner SEK över. Det visar sig att Bochum släpper Graulund gratis ifall HIF börjar betala hans lön på 250 000 SEK i månaden. HIF ger alla pengar till Graulund i ”sign-on-fee” och ger honom en månadslön på 60 000 SEK. Graulund bosätter sig  i Köpenhamn men betalar bara svensk artistskatt på 15 procent. Kan tänka mig att svenska skattemyndigheterna borde ha synpunkter på det här…

Det skär sig direkt mellan den nye tränaren och den nye spelaren! Fast Graulund gör många mål, leder skytteligan och får Stefan Alfelt i Sportblandet att hylla honom som ”spelaren man antingen älskar eller hatar”.

Graulund som från Danmark är van vid att han gör och säger vad man tycker märker snabbt att det inte är vad tränaren och klubben förväntar sig.

” Swärdh är så konflikträdd att han omedelbart blir en belastning för laget. Men ännu mera konflikträdda var mina svenska lagkamrater. När vi skulle diskutera min kritik så sa ingen något. Sedan kom många av spelarna fram till mig och gav mig rätt i min kritik men bara så att ingen annan hörde det. Allt för att inte stå ut och rubba fasaden av en harmonisk klubb.”

Graulund försöker ta upp problemen med Swärdh. Bland annat det faktum att när de avslutar en träning med tvåmål så kan Swärdh blåsa av träningen med oavgjort resultat och inte få fram en vinnare. Graulund antyder att det är Swärdhs idé att ingen ska behöva förlora medan Graulund, och alla spelare, känner sig frustrerade över att inte ha en vinnare.

Graulund kritiserar också svensk fotboll för att vara konflikträdd och dubbelmoral. Att det viktiga i svensk fotboll inte är resultaten utan att alla ska vara med och ha det ”hygge”, en fotbollens variant av ”Folkhemmet”, menar Graulund. Han får i huvudsak medhåll av Kenneth Rasmussen som är den som rekommenderar Graulund, spelar två säsonger HIF och nu är sportchef i FC Nordsjælland – men fortfarande bosatt, med familj, i Helsingborg.

Till slut går Graulund till styrelsen och beskriver problemen för dem. Alla nickar och sedan hände absolut ingenting.

Problemen fortsätter och Graulund tar t ex upp ett försäsongsläger på Cypern där Swärdh ger spelarna en fridag. Dansken fattar ingenting – varför en fridag på ett träningsläger när det ska tränas stenhårt? Graulund och några andra ger sig ut på natten och festar, kommer tillbaka bakfulla men får inge reprimand av Peter Swärdh.

Efter att ha kommit tia första säsongen går det inte bättre i Allsvenskan säsongen 2005. Och Graulund börjar nu dra på sig ännu fler varningar och utvisningar än säsongen före – för att han enligt egen uppgift är frustrerad över Swärdh och vill lämna klubben.

Graulund skyller också alla sina utbrott och dåliga beteende både på plan ( flera varningar och utvisningar) och utanför på just Swärdh. Till och med när han tar fel på tid och tar bilen 08:40 från Köpenhamn till samlingen som är i Helsingborg 08:40 är det Swärdhs fel.

Graulund missar för första gången sedan han var knatte både en samling och flyget, kommer till Gävle några timmar senare (dagen före match) och ber om ursäkt inför hela truppen. Men Swärdh slätar över misstaget, förlåter honom istället för att ge honom en rejäl utskällning. Vilket Graulund blir vansinnig över…

Hösten 2005 får Swärdh sparken men Graulund är redan på väg tillbaka till Århus, där Äkeby också fått sparken. Efter 17 mål på 45 matcher för HIF lämnar han för de 2.5 miljoner SEK som AGF:s nye sportchef Brian Steen-Nielsen erbjuder.

När Christer Fermvik och Rasmussen ska sammanfatta Graulunds HIF-tid menar Rasmussen att det var problematiska tider för klubben och att detta bidrog till problemen. Omgivningen blev rädd för honom medan Fermvik menar att Garulund var en alltför individualistisk spelare för HIF och Sverige.

Ska bli intressant att se hur det går för Rachid…  ..och hur länge Roar Hansen stannar som tränare i Helsingborgs IF…