Det blidde inte ens en tumme

Det blir inget World Village of Womens Sports. En mycket lovvärd, initial satsning blev allt tunnare och  ”fasas nu ned” och avslutas. Dan Olofsson och hans kompanjon Kent Widding Persson sägs ha satsat 40 miljoner. Det blev några arbetstillfällen, några välavlönade konsulter, ett par salta Maxtiotårtexter och flera intressanta seminarier. Men det blev aldrig en riksangelägenhet, trots att man plockade in gymnastikförbundets ordförande som vd. Delvis beroende på att opinionsarbetet och det direkt arbete mot pressen var, tyvärr, väldigt undermåligt. Det blir ingen stor nationell snackis för att Sydvenskan skriver om det.

Jag tror delvis detta var problemet. Hade man från börjat arbetet med den nationella opinionen hade man också tvingat den lokala, motsträviga, att acceptera faktum.

Initialt såg det fantastiskt ut – Illmar såg till att hans kompisar i det närmaste fick marken gratis eftersom WVWS var ett så fint initiativ. Det skulle betala hela kalaset var lägenheter. Men eftersom som den kalkylerade lönsamheten sjönk steg antalet lägenheter – på WVWS:s bekostnad. Som symbol: det som skulle varit en stor fotbollsplan, blev en större gymnastikhall. Och egentligen kändes det kört redan då Illmar förklarade att han tänkte avgå. Då hade ärendet effektivt förhalats i ett par år.

Sydsvenskan som alltid stått Dan Olofsson nära förhöll sig positiv medan grävarna på Skånska Dagbladet gjorde stora avslöjande artikelserier där det kom fram att Illmar gärna ville se det byggas men inte så många andra.

Dan Olofsson, som på denna blogg, försäkrat att alla hans ”commitments” i damidrott är långsiktiga, i princip, drar sig alltså nu ännu en gång ur ett damidrottsprojekt.

Återstår att se hur det nu går med Rosengård och damfotbollen. Även där ska hans engagemang vara långsiktigt men nu har han inga stora pengar att vinna på det  så vi får se vad som händer.  Blir spännande!