Raúl och målfirandets betydelse

Jag skrev för förra vintern om målfirandet i en match i London: ”Luis Suarez ensamhet”. Hur de andra spelarna i Liverpool markerade hur illa de tyckte om den lille, geniale målskytten efter ett viktigt mål mot Chelsea. I dag har Luis Suarez, och även delvis Liverpool FC, förändrats. Suarez ville iväg men tvingades stanna kvar och är nu den som firar mest och alltid med de andra. Han vänder inte längre lagkamraterna ryggen utan springer mot dem och pekar tacksamt ut den som möjliggjort hans mål. De superegoistiska målfirandet är försvunnet och ersatt av kollektiv glädje och ödmjukhet. Säkerligen en eftergift åt lagkamraterna och supportrarna.

Tänker på det när jag läser början av Graham Hunters ”Spain – The inside story of La Roja’s historic treble”. Där berättas hur hatat och föraktat La Roja och förbundskapten Luis Aragonés mötte fram till triumfen i EM 2008. Trots att man vann sin grupp och bara tappade två matcher, Sverige och Nord-Irland borta.Trots att man spelade bra fotboll. Oc hatt dtta förakt understöddes av  stort sätt hela presskåren utanför Katalonien.

Varför detta hån och förakt – mot landslaget? Jo, Aragonés hade petat Raúl! Den karismatiske målskytten i Madrid hade det lite svårare och han hade markerat hur han tyckte Madrid var viktigare än la Rioja och hur han själv var viktigare än det kollektiv han var lagkapten för.

Detta är verkligt spännande för här kommer Hunter insidekunskaper fram, efter bara några få sidor. Detta är spännande: Hunter beskriver tre nyckelmoment.

Det första är när några spelare som varit ute på stan under VM i Tyskland ringer och meddelar Aragonés och förbundet att de inte riktigt kommer kunna vara tillbaka på hotellet till midnatt p g a  av trafikkaos.  Aragonés och förbundet är coola med det, anser att det är en bagatell men lagkaptenen Raúl gör inte det. Han söker upp Aragonés för att skvallra på gruppen som innehåller bland annat  lagets egentlige ledare, Pepe Rina, och Raúls utmanare om tröja  nummer sju. David Villa.

Aragonés känner, hävdar Turner, att Raúl nu inte längre är den ledare laget behöver i framtiden.

Dessutom går det sämre på plan för Raúl men nästa viktiga markering är ännu tydligare och det är målfirandet efter att ha kvitterat Tunisiens 1-0-ledning: ”han slet sig förbi Mariano Pernia och Xabi Alonso och sprang 20 meter för att hoppa upp i lagkamraten i Madrid , Michael Salgados famn, en avbytare. De två fick lite sällskap av Puyol och Ramos och sedan av Joaquin och Fernando Torres men så fort Raúl slutat krama Salgado sprang han därifrån, och förbi bland annat Pepe Reina. för att ”highfiv-a” Madrids före detta målvakt och lagkamraten Canizares. Slutligen tog han sig tillbaka på planen men kastade samtidigt en lång, mörk blick mot bänken och Aragnés som under inga omständigheter kunde tydas innehålla varken lycka eller glädje.

Sedan låter Turner den gamle aragonesen och Barcamittfältaren ( och lagkaptenen i landslaget) Victor Muñoz kommentera detta och skriver även att många tränare tar väldigt allvarligt på hur laget firar mål – till exempel Pep Guardiola. Tänker på det att under Pep firade hela laget ordentligt:  Valdez gjorde alltid korstecknet medan han tittade upp i himlen medan resten av laget, hela laget, var alltid där som om det var en koreograferad kollektiv glädjegrupp. Det var absolut inte så under Rijkards tid och dessförinnan kunde det vara många olika viljor som gjorde att knappast halva laget ansåg det värt att ta sig ned och ta emot målskytten.

Man kanske ska börja studera målfirande….

Återkommer med tredje nyckeln.