Fantastisk fotbollsbok med hög retro-feeling

När jag var liten existerade det endast ett slags fotbollsböcker och de fanns enbart på biblioteken: Brunnhagens årsböcker.  Stora halvfranska band med många små svartvita lagbilder på svettiga farbröder , tabeller och uselt nördiga texter om matcher som spelats året innan. Känslan av redovisning men också av överblick och en slags koncentrat av all fotboll som räknas just det året.Känslan av en urkund uppdelad i säsonger.

Jag är fotbollsuppfödd på dessa böcker och likaså är Stefan Alfelt och Lasse Wahlund – två något äldre malmöitiska kolleger med både nutid och dåtid i bokförlag och dagstidningarnas sportsidor. Nu har de två, Alfelt (redaktör) och Wahlund (layout och text) gjort en årsbok, just när vi trodde att Internet och google hade förpassat dessa litterära monster till bokkyrkogården. Allting finns ju där redan i form av matcher, tabeller och youtubeklipp.

Fast, resonerade de två, dels är det krångligt att hitta, dels slår inget känslan att sitta och bläddra och spontanläsa en bok i en bekväm fåtölj. Dessutom beslöt de att förbättra det som kunde förbättras: framförallt texternas kvalité och bilderna kvalité och funktion.

Genom att fotografernas bättre och ljustarkare utrustning och allt mer lux på arenorna  kan man idag ta fantastiska actionbilder på fotbollsplaner utan dagsljus. Och boken är fylld av den sortens bilder som gör att ögonen stannar längre. Att ögonen fångas och lyssnar till vad bilden berättar. DET är en häftig känsla.

Simon Bank och Erik Niva skriver långa (extremt långa) initierade texter om Fotbollseuropa som inte publicerats tidigare. De kan t o m addera det där historiska perspektivet de aldrig kunde då de rapporterade i tidningen dagen efter. Det är också en stor glädje att få ta del av.

Slutresultatet är en bok som jämförelsevis bara är ”SÅ MYCKET BÄTTRE”! Alltihopa för det löjligt låga priset av 400 :-. Jag skriver så för jämför man med t ex Sportförlaget och deras av reklam och kvalitativt ojämna standard präglade, tunna böcker kräver de ett pris på ca 1 000 :-. För en många gånger sämre produkt.

”Fotboll Europa 2012/2013” (Mostal) redovisar  i text och bild CL över 50 sidor, de fem bästa ligorna över ett sidantal som varierar mellan EPL 53 och Ligue 1 15. Plus 19 sidor Allsvenskan. Sedan får alla andra ligor i Europa minst en sida, Europa League får 5. Det ger ett lite märkligt men för oss nördar ändå ett underbart intryck av mångfald: Som att ligan på Färöarna låter som ett ortsnamn för hobbitar: ”Effodeildin” och nyfikenheten om ifall tränaren för de israeliska mästarna är den Oscar Garcia som spelade i Barça under första hälften av 1990-talet och var en av tre bröder i samma trupp eller att Anderlecht missade 10 av 17 straffar i grundserien.

En annan intressant sak är at förutom de fem stora ligorna i Europa i länder med en befolkning minst fyra, fem gånger större än Sveriges är det enbart Bosningen-Hercegovina, Bulgarien, Grekland, Norge och Serbien, Tjeckien och Ungern som har så många lag och spelar så många matcher i en rak serie som i Sverige. Armenien lirar 42 matcher men på endast åtta lag. Rumänien har 18 lag, spelar 34 omgångar men har en befolkning på 21 miljoner.  Dessutom är det ingen av de här ”småländerna” som är speciellt framstående i europeisk klubblagsfotboll just nu: framgångsrika är bland annat Schweiz, Österrike, Belgien, Danmark med antingen mästerskapsserier eller 10-lagsserier. Lösningen på svensk fotbolls problem är inte kvantité utan kvalité. Tror jag.

Det enda stora minuset med Fotboll Europa är att Stefan och Lasse inte förstått att kvinnor också spelar fotboll. Det finns inte ens en förklaring till varför man exkluderat till exempel EM och Champions Leauge för damer. Jag har frågat privat men inte heller där fått något annat svar än att ”vi beslöt att inte ha det med”, alternativt ”det kanske kommer fler böcker”. Det hade inte behövt kosta mer än 6-8 sidor, lite mer än Europa League för att göra en ärlig och genusrättvis bok. Och ändå de missade det Stefan och Lasse det. Och eftersom Stefan och Lasse vanligtvis är två kloka och omdömesfulla män tycker jag deras beslut är lite skrämmande. För om de resonerar så, hur fan resonerar då resten av Herrfotbollssverige?