Jag minns Gunnar Ericsson

Sportbladet skriver i dag att Gunnar Ericsson är död, 94 år gammal. Han var IOK-medlem 1965-1996. Han var ordförande i SVFF 1970-74, han var mannen bakom Åtvidabergs framgångar. För mig var han framförallt folkpartistisk riksdagsman 1968-1972. Det var nämligen även min nästan jämnårige  pappa och när jag på vårvinterloven fick följa med honom upp till Stockholm presenterade han mig för sina vänner och… …husets kändisar. Jag fick skaka hand och bocka för hela ”ljövet”: från Erlander till Hedlund, som var kortare än jag var vid 12 års ålder…

Jag minns Gunnar Ericsson som en trevlig, ganska kortväxt  farbror med vänliga ögon (till skillnad från t ex Torsten Bengtsson och Rune Johansson) som frågade mig om hur det gick med fotbollen och som verkade seriöst intresserad. Jag minns honom för att han verkade gilla min pappa. Jag minns också att jag 20-25 år senare tänkte kontakta honom, dels med anledning av OS i Barcelona, dels med anledning  av ”Listboken” och OS-historien. Det blev aldrig av. Det var synd. Det är mycket man ångrar man inte gjorde. Det är ett löfte, till mig själv och till dig Gunnar. Jag ska försöka göra ändra på det, så som du verkar ha gjort.  Jag fick alltid intryck av att du var en man som gjorde det du ville, trots vad fadern disponenten sa och förmanade, trots vad Facit krävde, trots vad förbundet sa, trots vad väljarna sa.  Respekt Gunnar!