Maratonlopp med individuell start?

Närläser (kultursidesrecenserar)  Thor Gotass fantastiska Femmila och förundras över distansen och boken ( det är närmast att likna vid en Bibel eller urkund). Det är som läsa en historisk dokumentation om en tid som inte längre finns – en idrotts och en kultur som gick förlorad. För oavsett vad Johan Olsson gjorde på femmilen i VM 2013 så tycker jag att det lika mycket handlade om motståndarna oförmåga att utnyttja gruppens överlägsenhet som Olssons vilja. Hade de konservativa skidlöparna utnyttjat gruppens potential och samarbetat med växeldragning e t c  hade de åkt fatt och förbi Olsson.

Gemensam start är skit och det samma tycker även Gotass som ofta liknar det vid ett ”turrenn” d v s  en tävling för hela familjen där det viktiga är att man mår bra.

Funderar på det här och jämförelserna med cykel och maratonlöpning som ofta anförs av de gemensamhetstarts-förespråkarna.

Hur vore det då om de bästa maratonlöparna istället hade indivduell start. Då hade tävlingen varit oerhört attraktiv i alla de dryga två timmarna. I fall löparna startar med 20-30 sekunders intervaller kan man skapa infernaliska sekundstrider under hela loppet. Tänk den löpare som ligger tvåa vid 25 km och inser att han/hon måste öka tempot. Samtidigt som vi alla matas med mellantider. Det blir ju olidligt spännande att se ifall det går att öka, hur man plågar sig mot väggen med en kamera framför ansiktet.