När domaren föll på knä

Det är ovanligt med domarbiografier. Dels för att de, domarna,  ofta men absolut inte alltid, är personer som varken har talangen eller viljan att berätta. De är där av någon helt annan anledning, ibland helt oförklarlig. Dels för de har skrivit under någon slags tysthetslöfte till UEFA och FIFA.

Men domare kan vara också alldeles utmärkta historieberättare. Jag tänker inte enbart på den nyligen avlidne Efon Ask utan på typ Martin Ingvarsson och några till i hans generation. Mellan glas och skål har jag hört ett par fantastiska historier av dem. Det är med andra ord inte domarena det är fel på utan de som bestämmer över domarna. Jag har t ex blivit utskälld och halvt inkompetensförklarad av Bosse Karlsson för att jag (när bedömningen ändrades för 5-6 år sedan) tyckte att domaren borde blåsa frispark ute på plan mot den spelare som har så dålig bollkontroll att hen slår bollen mot de egna händerna.  Speciellt på offensiva planhalva ifall det utgör en stor fördel.  Det tyckte inte Bosse…

Claus Bo Larsen blev korad till Danmarks bäste fotbollsdomare 2007-2010. Han dömde OS 2004 och var fjärdedomare i den beryktade finalen med sex gula och två röda. Han dömde många av de svåraste matcherna i CL 2007-2009 bland annat nästan alla engelska matcher.

Han dömer Supercupfinalen mellan Zenit  och Man United där han tack vare ”linjedomaren”  (han skriver så ”linjedommer”) ser att Paul Scoles nickar med handen och visar ut honom.  Han dömer Barça-Liverpool fyra år tidigare och missar Saviolas identiska mål vilket innebar att Liverpool var oerhört nära att åka ur den turnering de senare vann. Och Benitez anklagar honom för ”stöld”.

Claus Bo Larsen dömer en rad stormatchen men han får aldrig döma i VM eller EM. Han har inte direkt någon förklaring till det men han antyder att hans oortodoxa sett och glada humör ställt till det för honom.

Jag får nog ge honom rätt – får man högsta betyg efter en CL-semifinal borde man självfallet få döma även EM och VM.  Men Claus Bo Larsen är annorlunda. Om allt detta berättar han i den nyutkomna ”Fortellningar fra midtercirkeln” ( skriven av Lars Bo Jensen) på Turbine förlag.

Andra matcher som han berättar om är bl a ”Monsterkampen” i Montevideo:  VM-kval mellan Uruguay och Australien 2005. Mutförsöken i Kiev under pausen av Dynamo-Juve.. Kvartsfinalen mellan Pool och Chelsea 2007 och Arsenal –Roma 2009 när han vinkar igång andra halvlek utan vare sig Gallas eller Kolo Touré tillbaka på planen. Han blir till och med tvungen att hota Nazri med ett gult om han inte spelar av bollen när den heliga kvarten av paus har passerat.

Många ganska bra historier men den bästa är den han börjar med: FCK håller på att åka ur högsta divisionen 1996. Näst sista omgången hemma mot Silkeborg, det krävs vinst. Hemmalaget tar också ledningen med 3-0 redan i första halvlek.

I mitten av andra får Bjarne Goldbæck en fantastisk träff på liggande boll. Claus Bo hinner dock blåsa frispark till landslagsspelaren innan bollen borrar sig in i ena krysset. För en sekund hämtar alla andan och domare Larsen inser vilket misstag han gjort. Så istället för att ta en minut av protesterande spelare och ilsken hemmapublik faller Claus Bo ned på knä framför Goldbæck, lyfter händerna och säger, ”förlåt mig”!

Alla blir så häpna och inte ens Martin Johansen – den ene av de små rödhåriga tvillingbröderna som redan har börjat springa fram till domaren för att på sitt vanliga ödmjuka sätt förklara rätt och fel –  fullföljer anloppet utan stannar upp och ler stort.  Liksom alla andra på Parken.

Claus Bo Larsen förklarar att ifall matchen inte var avgjord och hade betytt något för motståndarna hade han inte gjort så – men nu kunde han bjuda på det.

Det är en ok bok om fotboll men den är nästan oskattbar ifall man minns matcherna som Larsen tar upp och nu får en förklaring. Och naturligtvis borde alla domare, framförallt fotbollsdomare, läsa de här ärliga och intressanta ”fortellningarna fra midtercirkeln.