Gubbarna som pinkar på Pias plan

Svensk damelitfotboll i januari 2014?

Det är en spännande men helt knäpp konflikt som sipprat fram i damfotbollssverige. Den här gången kan inte ens Pia Sundhage le och sjunga en truddelutt om det starka ”kollektivet”. Fast kanske beror konflikten inte på tjejer och fotboll utan det faktum att Elitfotboll Dam helt domineras av män. Speciellt när det gäller ”tränarrådet/Fotbollsutvecklingsgruppen”, de som jag förmodar ytterst ligger bakom konflikten. Så är bråket egentligen bara ännu ett försök av manlig, självdestruktiv härskarteknik?

Att Elitfotboll Dam med ordförande Per Darnells ord (citerad i Sportbladet)  ”Ibland kan man behöva markera” omöjliggör  ett fyra dagar långt utvecklingsläger i mitten av januari, tre månader före säsongen, är bara så tokigt.  Vad svensk damfotboll behöver är en bättre inhemsk topp, inte bredd, inte en SM-vinnare som i vissa matcher bara haft en eller två svenska spelare i startelvan. Och den bästa hjälpen är att de bästa svenska tjejerna tränar och utvecklas i hop: träning med hög kvalité och intencitet. DET utvecklar svensk damfotboll, inte att gubbar pinkar in revir på Pias plan.

Svensk damfotboll är dess landslag, och det är Pia Sundhage. Sedan mellaneuropeer börjat ta damfotboll på allvar har svenska klubbar överhuvudtaget inte presterat alls internationellt. Och allsvenskan med 9-0-matcher och ett publiksnitt som förutom några fixade publikmatcher ligger på 700 åskådare – varför ska de som misslyckats så katastrofalt markera mot de som lyckas? Med tanke på förutsättningarna har nog ingen svensk liga gjort ett så dåligt jobb som Elitfotboll Dam. Och nu hämnas gubbarna genom att straffa landslaget och landets unga tjejer. Smart!