Två nödlösningar och en fråga 2.0

Aage Hareide ny tränare för MFF och Daniel Andersson ny sportchef. Jag förmodar det var en rockad som var nödvändig och att det där för tog två extra dagar att presentera Hareide, nödlösningen Hareide.

Jag tror ändå det kan bli bra. I alla fall på kort sikt. Han är en bra, erfaren och klok tränare. Han kan allsvenskan. Det är det viktigaste. Sedan får vi se hur han ändrar laget och spelet, det får väl bli en egen text av det, för jag är rätt säker på att Hareide har synpunkter på försvarsspelet.

Daniel Andersson som sportchef är väl sådär. Jag gillar Daniel, han har alltid varit bra att jobba med och han har en grundtrevlighet. Däremot är jag lite frågande till den del av det som en sportchef ska göra – som förhandla, ta obekväma beslut, vara väldigt oerhört social och kunna prata med alla. Den Daniel Andersson känner jag inte men jag blir väldigt glad ifall han kommer ut som sådan nu. Men tills dess betraktar jag även Daniel som en nödlösning.

Sedan kan man fråga sig varför det tog så lång tid att hitta Hareide? I höstas när det avslöjades att Ågren och styrelsen hade en egen agenda som gick ut på att sparka Norling talades de till och med om att man alltid måste ha en Plan B.

Nu vet vi hur det gick. Norling vann allsvenskan och lämnade sedan Ågren där med rumpan bar. Vad jag undrar är: ifall man nu har en Plan B – varför tog det drygt fem veckor innan man kom fram till att man skulle kontakta Ronny Daila?  Fem veckor – vad är det för sorts Plan B. För det var väl inte så att Ågren ljög när han sa att det bara vara naturligt att alltid ha koll på tränare för MFF?  (självcensurerat en bit här – jag börjar själv tycka jag är tjatig…)