Anja Gatu och hatjournalistikens triumf

Dagens grattis går till Anja Gatu och de andra fina svenskar som aldrig brutit mot några lagar och vars högljudda krav nu infrias: Miiko Albornoz kommer aldrig att spela i svenska seniorlandslaget i fotboll. Han har fått en förfrågan från Chile, accepterade och är med i truppen till en träningslandskamp där han garanterat kommer få några minuter.

Jag förstår Miiko.

De som är övertygade om att han borde haft ett mycket hårdare straff  och att en sexualbrottsling aldrig är mer än blott en simpel en sexualbrottsling – det är klart han vill slippa alla dessa självutnämnda domare som vårt land är så fullt av. Och som alltid kommer ta chansen att ifrågasätta honom som människa och fotbollsspelare, oavsett var han visar sig.

Miiko vill ta även chansen att vara med i VM i Brasilien. Jag har dock svårt att tro att han kommer med. Visserligen har väl inte Chile hur många duktiga ytterbackar som helst men Albornoz man-man-spel utan boll är alltför svagt. Men kanske som yttermittfältare i en 22-mannatrupp om han är beredd att springa dubbelt så mycket som han gör i MFF.

I det sammanhanget förstår jag också hans uttalade vilja om att spela utomlands, även om jag tror hans agent överdriver de etablerade klubbarnas intresse rejält. Det är en sak att kalla motståndarklackar försöker psyka honom – på Stockholms Stadion t ex fick det rent motsatt effekt och han var bäst på plan – men att journalister  gång på gång uttrycker samma tankar och idéer som en skränade fotbollsklack har jag svårt att förstå. Jag har svårt att förstå det och svårt att kalla det något annat än hat.

Dessutom är det olyckligt att Erik Hamrén inte var mer direkt och förklarade i detalj hur han och svensk idrott och det svenska samhällets inställning till människor som avtjänat sitt straff, speciellt för ett brott av så lindrig natur.

Istället försökte han att slingra sig och undvika att svara på frågan om det är moraliskt rätt att ta ut Miiko Albornoz och Alexander Gernt i landslaget. Och genast högg alla hans kritiker, de som jublar och haussar Hamrén efter fotbollsmoraliskt betänkliga segrar men dissar honom för att han inte moraliserar över enskilda människoöden.

Fallet Albornoz och, symbolen för de som hatar honom, Anja Gatu, är ett sorglig kapitel för dels Miiko Albornoz dels  för svensk idrott och svensk så kallad sportjournalistik. Att ingen i svensk sportmedia vågade resa sig upp och säga – det här är fel. Det säger mycket om oss, vi ofelbara ”svenskar”.

För tidigare artiklar i ämnet, framförallt ”Hej Domstol: Anja Gatu Miiko Albornoz ”  klicka här, se kategorin Brott och straff eller sök på Miiko Albornoz.