En kväll med rätt vinnare

För en gångs skull var jag överens med alla inklusive FIFA och Jerringprisröstarna.

Messi har varit skadad och Christiano Ronaldo spelade bort Sverige från VM och gjorde många mål i spanska ligan. Han var väl värd priset och kul att han för en gångs skull inte var så arrogant.

Nadime Angerer tog två straffar i en EM-final och var överlägset bäst i ett inte alltför imponerande Tyskland. Jag kom ihåg första matchen då hon inledde med några mindre bra ingripande. Expertkommentatorerna hävdade att hon inte längre var så bra. Egentligen var det blott den osäkra backlinjen som skapade hennes misstag. Ju längre turneringen pågick desto säkrare blev hon över vad hon skulle göra  dels konkret och dels i preventivt syfte.

Zlatan gjorde det vackraste målet, inte enbart 2013 utan åtminstone i ett svenskt perspektiv, i evighet. Hur skulle något mål kunna göras vackrare?

Om skillnaden mellan Jerringspriset och Årets prestation/Bragdguldet är att det senare belönar en enda enskild prestation så blev det ju helt rätt: Johan Olsson gjorde en fantastisk prestation i VM medan Henrik Stenson är den överlägset bäste idrottsmannen i Sverige 2013. Men det var rejält överraskande. För mig och även för de sportkrönikörer som likt Johan Esk  i DN karakteriserade de som föredrog Stenson före Olssons som Bragdguldmedaljör som golfnördar. Jag kan också se det som en slag upprättelse av Annika Sörenstams uteblivna priser. Hon fick ett Jerringguld medan hon även året före och efter korades till Världens främsta idrottskvinna.