Skitlång reklamfilm hyllad som dokumentär

Den så haussa de sportdokumentären ”Bengan Boys” har nu hyllats av Johan Croneman (”spännande”, ”roligt,” intressant” i DN så jag beslutar mig för att se den. Min erfarenhet av svenska sportdokumentärer är dock  blandad. Jag har sett skit och jag har set bra saker men det vanliga felet är att det blir alltför mycket rekapitulering av sporten – alltför mycket klyschor, alltför lite omvärdering, nya perspektiv.

Bengan boys är väl hygglig vad gäller sorten – vi får se en massa  gamla matchbilder från TV-sändningar. Och vi får se Per Carlén som är den här dokumentärens räddning.  Inte enbart har han en röst som kan berätta, han har starka minnen och känslor. Även i rösten.

Lika mycket tid får Ljubomir Vranjes som inte säger något annat än klyschor – hela tiden.

Wieslander och Löfgren kan också uttrycka sig men sägs det överhuvudtaget ett enda negativt ord?  Mer än av Carlén? Allting är sköna, roliga, ”galna” minnen av vad de gjorde tillsammans.

Jo, en sak är bra – man rekapitulerar den kaosartade timeouten med 15 sekunder kvar mot Tyskland i Globen 2002. Och Staffan Olsson säger – jag lyssnade inte, jag bara samlade kraft. Innan han går in och själv och skjuter så fort han får bollen.

Men ingen berättar att Tyskland sedan bestals på segern. Och ingen har något negativt över huvudtaget att säga om de 14 åren. Eller jo, det har de men inge nfråga de eller så klippte man bort det. Att kalla det en dokumentär är falsk varubetäckning – det är en nostalgisk reklamfilm för TV4:s  pågående handbollssändningar och Croneman sväljer det med hull och hår!

Att jämföra den här med filmen om Sixten, om Anja och andra bra sportdokumentärer är ju bara löjligt – de spelar i totalt olika divisioner.

Läs istället Cronemans krönika om vad SVT kan göra nu när de faktiskt får göra skäl  för journalisten i yrkesbetäckningen sportjournalist. Den är bra!

.