Brassebacillen skördar nya fotbollsoffer

Läser Henrik Brandão Jönssons brasilienkrönika i DN om Alexander Pato som 24år gammal nu håller på att petas från sin brasilianska klubb – trots att han förra årets var det dyraste nyförvärvet i landets historia. Pato köptes från Milan för 130 miljoner kronor. För några år sedan, speciellt medan han fortfarande var i tonårens och världens mest lovande fotbollsspelare var han värd nästan det tiodubbla.

Så hur kan man ha fallit så snabbt. Henrik pekar på skadorna. Jag är också övertygad om att det finns en annan sak som spelar in: brassebacillen!

I boken Guldminerna skriver dansken Rasmus Ankersen om det viktigaste för brasiliansk fotbollsspelare: ”Den naturlige glæde ved penge”. Han ger också exempel på denna girighet och gav åtminstone svar på en fråga jag funderat mycket på: varför gick Ronaldinho från att vara världens bäste spelare som fick stående ovationer på Santiago Bernabeau till att ett år senare vara en småfet, ointresserad bänkspelare i Barça.

Jag funderade mycket men fick nöja mig med att Milan fanns. Milan som alltid är beredda att betala överpriser för namn, betala överpriser för spelare som inte längre är speciellt intresserade av att spela elitfotboll. Framförallt i fall de är brassar som Ronaldo, Robinho, Ronaldinho och nu senast Pato.

Vad alla de här fyra var mest intresserade av var att tjäna mycket pengar. De hade några bra säsonger och sedan var motivationen slut.

Ankersen citerar sedan två svenska källor. Agenten Jesper Norberg menar att brassar är oerhört fokuserade när de är unga, sedan skiter de i fotbollen och någon riktigt glädje inte finns. Vidare en studie av studenter från Norrköping som frågade en rad svenska och brasilanska fotbollsspelare i åldern 13-19 år varför de spelade fotboll. Svaren var entydiga, i respektive land. Svenskarna spelade för att de ville bli bättre, Brassar spelade för att de ville tjäna pengar och hjälpa sina familjer.

Hur många säsonger dröjer det innan Neymar flyttar till Milan?