Malmö FF:s illojalitet och svek

Läser med häpnad en lång text om tillståndet i MFF av Robert Laul i Sportbladet. Det är inte så mycket de vaga slutsatser han drar om framtiden som bekymrar mig. Jag tror till skillnad från Laul att Johan Dahlin lämnat under alla omständigheter, jag ser inte Pontus Janssons snara flytt som det stora problemet utan att den dag Filip Helander är frisk och kan spela på max kommer han omedelbart försvinna – det är han, kanske tillsammans med PJ, som är det svenska mittförsvarets framtid. Vad som gör mig ledsen och bekymrar mig är historien. Den del av historien som jag inte kände till och Laul blottar i en bisats.

Jag har alltid trott att Richard Norling var förstavalet, efter någon som var alldeles för bra och välkvalificerad och satt på ett kontrakt bättre än det MFF erbjöd. Jag trodde att rekryteringen av Norling berodde på att de insåg att man var tvungen att göra sig av med Roland Nilsson-fotbollens extremt defensiva och styrda idé – fotboll annó 2002.

Nu visar det sig att förstavalet var Stuart Baxter och jag häpnar – Stuart är en OK tränare men han är väldigt mycket 2002 och dessförinnan. Han är väldigt mycket för etablerade spelare och definitivt inte det som kännetecknat Norlings era i MFF: att släppa fram unga spelare och gärna göra det lite väl tidigt så att de kan skaffa sig erfarenheter.

Norlings idé har varit att med fantasi och okuvlig tro på offensivt och passningsorieterat spel inte vinna för dagen men för framtiden. Stuart Baxter står för motsatsen. Resultatfotboll. Hans CV är inte heller speciellt grandiost sett till hela karriären. Stuart är en bättre version av Roland Andersson, tränaren MFF försökte få tillbaka under Rolands första katastrofala år.

Läser sedan vidare att MFF hela tiden (under 2012 och 2013) letat ersättare till Norling och att de nästan bundit upp Magnus Haglund under sensommaren – detta trots att MFF under Norling i princip i varje omgång har toppat allsvenskan och legat på plats som kvalificerat till Europaspel! Trots att han var älskad av spelarna och publiken.

Men uppenbarligen inte älskad av alla i organisationen, de som gjort alla felrekryteringarna av tränare under tidigare år. De hade inte gett upp om en ny Sören Åkeby, Roland Nilsson, Roland Andersson. Nu har de fått Aage Hareide och är säkert överlyckliga. Aage är en habil tränare men jag är inte säker på att det är den sortens tränare MFF 2014 hade behövt.

När Norling lämnade antydde Max Wiman i SDS att bakom avhoppet låg girighet och illojalitet. Det verkar också vara den bilden som MFF ville förmedla, annars hade Max aldrig skrivit så. Med tanke på att det nu avslöjas hur Norling hela tiden motarbetats av organisationen och att man ständigt gått bakom ryggen på honom och letat efter hans efterträdare – vem hade i längden stått ut med sådana anställningsvillkor, en sådan arbetsmiljö och med sådana chefer?

Först nu blir Rikard Norlings flykt logisk och, dessutom, fullständigt förstålig.