Benhinnorna brinner

Efter tre veckor av januarislem och –snor beslutar jag mig för att trotsa kroppen lite. Kör spinning torsdag och lördag. Gymtränar fredag och söndag och så kommer måndag med morgonträning på gym och spinning på kvällen. Och aldrig över 80 procent av maxpulsen. Följer upp det i dag men torsoträning på morgonen och så säsongens första fotbollsträning.

Det känns som en bra berusning, eller snarare en lite starkare, mer tillfredställande drog.

Har inte rört en fotboll utanför hemmet sedan 28 september men jag har legat på golvet och kastat bollar mot mig själv. Jag har gått om runt med bollar i händerna bara för att få vara nära fotbollar: tagit på dem, smekt den glatta, ännu osparkade ytan naken i sängen, bollat med dem som om de inte var något annat än just fotbollar.  Jag greppar de med en hand ungefär som jag håller unghunden i ett kort koppel!

Men nu, efter att ha uppbyggnadstränat dåliga knän och axlar, handled mer mera, sedan september tog jag mod till mig och spelade tvåmål under 50 minuter på konstgräs i Kombihallen, vid sidan om Swedbank Arena och Malmö Stadion.

Jag har inte spelat ute sedan jag sabbade inre sidoledbandet i högerknäet i februari 2008 – då jag kom direkt från cancern och trodde jag kunde bredsida en hård boll…

Det gick bra, det var en fantastisk känsla och få vara med, delaktig i den kollektiva behandlingen av bollen, att kunna påverka de två färgpolernas kamp som själva matchen går ut på.  Underbart. Min fötter klarar egentligen inte att springa och gå så mycket på hårt underlag men efter tio glömmer jag bort att det gör ont och fortsätter löpa, låter mig uppslukas i leken tillsammans med 15 andra vuxna män.

Några av dem har varit med längre än jag har – mina 30 år med diverse timeouts slås av både Björn och Datten. Men de är där, spelar klokt och med all den erfarenhet som decennier av kompisspel ger.

Och efteråt ställer Thomas upp och skjuter på mig tio minuter. I de tjocka målvaktshandskarna jag fått av Petter. Känner mig som en Michelingubbe i dem men det gör inte ont i händerna  – trots att bollen är hård.

Slänger mig inte, bara skott på mig så jag kan träna greppteknik och något slags elementär målvaktsmotorisk träning . Tre mål säger jag och sedan tar jag allting fast det mest kommer nästan rakt på mig. Men även detta påverkar självförtroendet. Det är aldrig nyttigt att släppa in bollar. Inte ens på försäsongsträning.

Nu har det gått tre, fyra timmar. Jag har legat i ett skumbad, sovit en stund och under tiden lagat lammgryta med polenta.  Jag mår förträffligt men är stel och det verkar i bålen och underbenen, benhinnorna brinner sedan en timme tillbaka – och jag njuter av det. Precis som jag njuter av det lilla skavsåret jag skaffar mig genom att alldeles medvetet gå ned på knä och glida lite mot konstgräset. Bara för att få känna hur det svider när vattnet når såret, när långkalsingarna fastnar i det lilla fina försäsongssåret.

Det gör lite ont och jag, Magnus målvaktsmartyren, njuter oerhört av det!